vardagspoeten.blogg.se

En gång var jag en naiv idealist. Jag ansåg att alla skulle få vara med och bestämma om allt. Det tycker jag fortfarande, i princip, men inser svårigheterna då man ska organisera ett samhälle utifrån de premisserna. Själv är jag, som individ, i vardagen nöjd med att ha ramar, inom vilka jag har beslutanderätt. Det handlar om att jag erkänner och följer Sveriges lagar utifrån vår parlamentariska demokrati. Men också att jag i mitt arbete håller mig innanför de ramar som ställts. Att jag, såvida jag har ett jobb, ska utföra de arbetsuppgifter och följa de regler, som jag godkände då jag skrev på mitt anställningspapper. Min chef ska i sin tur följa den överenskommelse som hen skrivit under, och så vidare uppåt i hierarkin.

 

Samhället i stort ska på samma vis handla om hur man bäst organiserar arbetet för bästa slutresultat. Organiserandet ska förenkla arbetet för alla parter och förtydliga vilka roller var och en har. Det ska innefatta ett erkännande av, och respekt för, att var och en av oss är specialist inom sitt eget område och har beslutanderätt inom de ramar man kommit överens om.

 

Förändras den överenskommelse jag gjorde med min arbetsgivare under tiden jag är anställd ska detta förhandlas innan beslut fattas. Det är min rätt som arbetstagare. Men det är också till samhällets förtjänst. En viktig facklig seger, då avtalet en gång skrevs under. Det var säkert en hård kamp, där många fick betala ett högt pris, men den vanns för det fanns visioner om ett samhälle där fler skulle få det bättre.

Är du medlem i en fackförening ska de föra din talan under förhandlingarna. Har du valt att stå utanför, kan du ibland åka snålskjuts på övriga, men du kan också behöva kämpa ensam.

För den som inget jobb har gäller inte rätten till medbestämmande.

 

Hur är det då med det samhälle vi är medborgare i?

Vi som är födda in i den parlamentariska demokratin och får rösta vart fjärde år, om vi fyllt arton. Det var också en kamp som en gång fördes och vanns. Sedan 1921 omfattar rösträtten alla som bor i Sverige.

Såvida du har ett papper på att du har ett svenskt medborgarskap. Annars får du finna dig i det som beslutas, även om det handlar om dig och beslutet tas över huvudet på dig, utan att du blir tillfrågad.

 

Sverige är en parlamentarisk demokrati som är hierarkiskt ordnad. Vissa har skrivit på avtal där de får bestämma mer. De har mer kvar i plånboken då räkningarna är betalda. Trots att de bor både dyrare och flottare, åker på fler utlandsresor och kan äta på restaurang så ofta de har lust. Det är en ordning som är orättvis i sig. Men det finns saker som är ännu viktigare att fundera över. Inte bli upprörd över, men bekymra sig om. Att vara bekymrad löser dock ingenting. Handlingskraft är vad som behövs. Men för att få det behöver man ha funderat, diskuterat och kommit överens om vad som är fel. Det är sådant som våra politiker är valda till, och har betalt för, att ägna sig åt. Sedan ska de ta beslut som är lika bra för de enskilda människorna, som för samhället i stort.

 

Makten får aldrig styras av pengar.

Den gör den nu. Inte alltid, men alltför ofta. En makt som agerar för egen vinning. I reda pengar eller för att få ännu mera makt.

Den styrs också av prestige. Av rädsla. Kanske av fruktan över att förlora den position man ”erövrat”. Eller i anseende inför dem man tycker betyder något. De ”överordnade”. De med ännu mer makt.

 

Vi har missat något där.

Var det inte ett samhälle vi skulle bygga? Ett samhälle där alla skulle kunna trivas och må bra? Istället går vi andra vägar, och tror vi vinner poäng, mot människor vi inte känner eller bryr oss om, av rädsla för något vi inte riktigt vet vad det är.

Ska inte den som bestämmer mer, också vara klokare? Ha överblick? Kunna analysera läget och se när samhället är på väg bort från visionen?

Vem är det som bestämmer idag? Politikerna eller pengarna? Vet vi det? Och vi som har mindre makt, men som får engagera oss, tycka till utan att hamna i fängelse för våra åsikter. Vi som får rösta på befintliga partier eller starta egna, om de som finns inte uppfyller vad vi tycker ska göras för att få detta goda samhälle. Vi som kan förhandla när våra arbetsuppgifter föreslås förändras.

Var och en av oss: känner vi till vilken makt vi själva har? Vet vi ens vilken som är vår egen specifika uppgift?

 

Vi behöver hitta tillbaka till visionerna.

Vi behöver sluta bråka om papperslösa flyktingar. Vi måste samarbeta för hur de bäst ska tas om hand i vårt samhälle – som ska vara till för alla. Vi måste ge barn och ungdomar en trygg uppväxt, tillsammans med kloka vuxna som mår bra. Vi måste se till att gamla och sjuka får den kärleksfulla vård och omsorg som de både behöver och har rätt till. Vi måste sluta leta fel hos varandra, sluta skuldbelägga arbetslösa och sjuka. Och istället, tillsammans med dem det berör, hitta de hållbara lösningarna. Vi behöver bekämpa segregationen, utanförskapet. Söka reda på och bearbeta orsakerna till varför så många mår så dåligt idag. Vi behöver bli generösare. Se varandra som medmänniskor med unika kvaliteter, inte mottävlare.

Inga nyheter på något vis. Varför gör vi då inte detta?

 

Ordet samhälle kommer från franskans société som härstammar från latinets societas som betyder vänlig sammanslutning. Har vi inte kommit väldigt långt ifrån ursprunget?

Det är dags att politikerna tar tillbaka intiativet. Hittar tillbaka till sina visioner. För ett vänligare samhälle. Det är också dags för dig och mig att ta reda på vilka uppgifter vi har som gynnar det goda samhället.

Sedan gör vi det tillsammans. Arbetar för. Inte mot.