vardagspoeten.blogg.se

När pappa blev sjuk och jag inte kunde hjälpa honom briserade min självtillit. Medan jag försökte leva som en vanlig tonåring, med skola under veckorna och killar och fester på helgerna, fanns pappa hela tiden i mina tankar. Som en oro i min kropp.

Jag försökte leva som alla andra, men misslyckades för det mesta.   

Hans öde fyllde själva mitt blod. På morgonen, efter att jag kanske sovit under några oroliga timmar, var pappa det första jag tänkte på. På bussen på väg till skolan, de dagar jag åkte dit. Under lektionerna, de jag orkat ta mig till. Det fanns lärare som kunde möta min blick och förstå utan ord.

Det fanns sådant som var intressant nog att, åtminstone för en stund, kunna distrahera. Det fanns tillfällen då jag kunde glömma. En famn jag kunde vila i. Tillfällig närhet som gav tröst.

Men pappa var alltid närvarande. Det fanns ingen annan, inget annat, som var viktigare. Så ofta jag kunde och orkade tittade jag till honom. Lagade hans älsklingsrätter, lånade ut böcker, diskuterade politik och lyssnade på musik under ett par timmar. Eller samtalade om livets omständigheter, om orättvisor, om ensamhet och dödsskräck. Jag lyssnade och försökte ge tröst.

Ändå räckte det inte. Ändå kände jag att jag svek.

Ibland förmådde jag bara att gå förbi och i smyg kika in genom hans fönster där jag kunde se att han levde, andades, fanns till. 

Jag räckte inte till och det fanns ingen annan.

Jag har ofta tänkt på den tiden. Hur jag befann mig i ett mellanrum i tiden. I ett vakuum. Hur jag levde som i ett undantagstillstånd. Jag har hamnat och tillbringat tid i liknande tillstånd, vid fler tillfällen senare i livet. Det blir inte lättare, men ändå aldrig lika svårt som det var då. På väg ut i vuxenlivet, men utan karta, kompass eller guide.

När pappa slutligen lämnade mig för alltid rasade hela min existens. Men efter begravningen så syntes sorgen inte längre. Rustningen var redan på och jag verkade nog ta det bra. Jag jobbade, blev snart förälskad och reste från hemorten. De flesta av de gamla möblerna hade jag gett bort eller magasinerat, men bagaget var tungt. Jag var på en flykt ingen kände till. I mig bar jag en ömtålighet som inte tålde att visas för världen. Jag var ensam och skulle komma att bli oerhört vilsen.

Alla människor har en ryggsäck av erfarenheter från barn- och ungdomstiden som påverkar hur de senare kan hantera sitt liv. Jag undrar än, mer än trettio år senare, hur mitt skulle gestaltat sig om inte pappa blivit sjuk. Om han inte hade lämnat mig så tidigt, tvingat mig att klara mig själv. Ibland känner jag mig stolt. Jag har ensam tagit mig fram på okända marker, letat nya vägar, följt mitt hjärta. Ofta har hjärtat lett mig fel. Ibland har jag följt irrbloss och gått vilse. Tilliten till andra har rasat som korthus. Tilliten till mig själv och mitt eget omdöme, till mina förmågor, till själva mitt egenvärde, har sprängts till spillror igen och om igen. Jag har fallit och blivit liggande en tid. Men jag har överlevt, pusslat ihop resterna, rest mig och valt väg i nya korsningar.