Pojke eller flicka. Vem var det som brydde sig?
Det fanns förstås korta stunder då jag vaknade till ur min bekymmerslösa lek med kamraterna. Gånger då jag slutade dansa och sjunga. Förstod att det fanns saker att bevisa. Det räckte inte längre att mamma och pappa tyckte att jag dög. ”Varför är det bara pojkar som är duktiga i den här klassen?” sa min lärare en dag då jag gick i fjärde klass. Ulla hade haft klassen en termin och sett hur pojkarna drog ifrån, framförallt i matematik. Hur jag reagerade minns jag exakt. Den inre vreden som växte från magen upp i huvudet och senare visade sig som de högsta betygen i min lärares ämnen, då Ulla och jag slutligen tog adjö av varandra efter sjätte klass. Jag var redo att gå vidare till högstadiet. Laddad av hennes tro på mig och de andra flickorna, vars betyg hon också kunnat höja. Ulla var min lärare i mellanstadiet och troligen den första medvetna feminist jag stötte på. Men då uppfattade jag henne bara som provocerande. Många var de gånger då Ulla och jag bråkade genom de tre åren. Men fler var dagarna då vi var goda vänner som respekterade varandra. Jag var också den som senare fick förtroendet att vara barnvakt till hennes förstfödda dotter.
Min allra bästa vän under många år var en flicka, men jag umgicks med vänner av båda könen. Om någon stördes av det handlade det om vuxna med alltför vidlyftig fantasi. Vid ett tillfälle hade min kompis och jag besök av två pojkar utan att någon vuxen var hemma. Vi var alla tolv år gamla, till största delen okyssta och ägnade oss åt att lyssna på musik och spela kort. En granne meddelade strax vidare att hon sett "okända ansikten" i vårt fönster. Så snart pappa och min kompis mamma fick höra pratet, gick de raka vägen upp till den skvallrande damen som fick veta att hon levde.
Det var så fritiden såg ut. Ibland umgicks jag bara med pojkar, ibland bara med flickor. Ibland var vi alla tillsammans. Könet var inget jag funderade över eller stördes av.
Då jag började sjuan fanns det mycket som var spännande. Inte i första hand de nya skolämnena, även om språken intresserade. Inte heller lärarna imponerade. Nej, det var de nya kompisarna av båda könen – och en och annan med särskild lyskraft – som attraherade. Det fanns dock en person av manligt kön som var mer av en avart. "Tjejer kan inte bli poliser!" flinade han. Inte för att jag hade ambitioner åt det hållet, men bara åsynen av hans hånfulla ansikte kunde reta upp mig. Han fortsatte på samma vis genom hela högstadiet och senare under gymnasiet. Denne kille blev senare en framgångsrik företagare och har tjänat många miljoner. Jag kan förstås inte veta det säkert, men härskarteknikerna har han antagligen fortsatt att odla. Han var emellertid den ende jag under den tiden träffade på, som trakasserade personer bara just av den anledningen att de var av kvinnligt kön. Naturligtvis var han en för mycket.
