vardagspoeten.blogg.se

Vår lägenhet låg på andra våningen av tre. 57 kvadrat, 296,81 kronor per månad i hyra. Pappas arbetsgivare stod för det första kontraktet. Jag hittade det i mina gömmor. Vi var fem personer som flyttade dit, strax innan skolstarten efter sommaren 1963.

Bakom glasade hyllor som vägg mot hallen, och med balkong åt skogen till, låg det vi kallade det ”storarummet". Där sov mamma och pappa. Till en början i den röda soffa som kunde fällas ut till dubbelsäng om kvällarna. Efter några år köpte de en bekvämare, likaledes utfällbar, havsblå ”dyscha” som placerades i ena änden av den, som det hette, möblerbara hallen och flyttade sin sömn dit. Varje morgon återställdes dyschan till sittmöbel igen.

 

Jag skulle fylla två och fick en barnsäng intill mammas och pappas bäddsoffa. I det andra mindre rummet hade mina två systrar sina sängar. Där lekte vi för det mesta om dagarna. När jag var fyra fick jag flytta in dit. Min äldsta syster hade flyttat till sin pappa och kom bara hem ibland om lov och helger. Då pumpade mamma upp en luftmadrass och la på golvet mellan min och mellansysterns sängar.

Det fanns inte mycket plats men vi visste inte av något annat. Min kompis som bodde i en likadan lägenhet ovanför vår och hade två syskon hemma, fick sällan lov att ta in kompisar. Jag antar att vi hemma hos oss också var tvungna att visa hänsyn mot varandra, men det är inget jag minns som betungande. Oftast lekte vi utomhus, på den stora gården mellan husen, sommar som vinter.

 

Pappa var uppe innan solen. Han var bagare och måste få brödet färdigt till folks frukost. Redan tidigt om eftermiddagen var han därför hemma.

Kanske lekte jag innanför den stängda köksdörren, medan han sov några timmar efter jobbet. På golvet med mina dockor i köket där mamma försökte att inte slamra för mycket med kastrullerna. Eller med kritor och papper på köksbordets vaxduk. En dörr att stänga fanns också in till barnrummet, men mellan hall och storarum fanns det bara en bred öppning.

 

Mamma var hemmafru. Skötte barn och hushåll. Hon hade slutat skolan efter sjunde klass och hade, som de flesta andra kvinnor under den tiden, inga tankar på att jobba sedan hon gift sig och fått barn.

Men det var i mitten av sextiotalet och allt fler kvinnor behövdes på arbetsmarknaden. Nya tider gav nya möjligheter. När de egna barnen blivit lite större, började mamma att passa andras barn. Hon blev dagmamma åt kvinnor som hittat ut i arbetslivet och fick uppleva glädjen i att äntligen kunna tjäna en egen slant, även om den inte var stor.

 

Niklas var ett år yngre än mig. De första minuterna av hans första dag hos oss passade han på att bita mig i armen. Niklas och hans mamma bodde i enrumslägenheten i våningen ovanför vår. Honom tog mamma hand om i privat regi. Det blev inte många kronor.

 

Efter ett par år blev barnen med behov av omsorg fler, allteftersom kvinnorna tog plats på arbetsmarknaden. Det gav också mamma en bättre chans. Samtidigt som hon uppfyllde de plikter hon förväntades göra hemma, fyllde hon på med fler barn, mot en lön.

Samhället tog sitt ansvar. Mamma anställdes på timmar av kommunen. Varje månad lämnade hon in en lista med det antal timmar hon haft dagbarnen hos sig. En rad för varje barn. En kolumn per dag. Här lärde sig mamma att räkna ordentligt. Som kommunanställd fick hon både högre timpeng, semester och pensionspoäng. Även om hon fortfarande fick snåla, fanns hopp om en ljusare framtid.

 

Till oss kom Staffan som var mycket tunn och blå och väldigt gnällig. Han var hjärtopererad och hade ett stort rosafärgat Y över bröstet. Magnus var mer robust, men Glenn var den förste jag tyckte riktigt mycket om. Hans blonda lockar, knubbiga ben och glada leende fick mig att ofta ta honom i knäet eller köra honom i barnvagn runt gården. Jag hade då hunnit bli runt nio år. 

 

Mats tillhörde en familj som bekände sig till en sträng, religiös rörelse. Föräldrarna verkade snälla, men inte så bra på att ta hand om barn. Mats brukade stanna ett par dygn åt gången.  Pojken fick alltid bada då han kom. I min mammas trygga armar sänktes den hala babykroppen ner i det ljumma vattnet. Hans tunna kropp hade inga som helst likheter med de knubbiga gossarnas, Magnus och Glenn.

Efter badet klädde mamma honom i de rena, välstrukna skjortor och byxor hon letat fram ur sina gömmor, medan hans egna kläder tvättades. Familjen Sekt flyttade sedan från samhället och mamma oroade sig länge efteråt, för den späde lille pojken. Vi hörde senare att familjen fått tillökning. Inte med ett, utan sex barn.

 

Lena, min lekkompis från gården, kom som dagbarn under en period. Hon hade ofta med sina barbies med tillhörande kläder och skor. Alltid lite finare, lite glansigare klänningar än mina, som mamma eller farmor sytt. Skor hade mina dockor inga alls. Men om Lena var på gott humör fick jag låna av hennes.

Sedan kom också Karolina, Johanna, Fredrik och så småningom den gulligaste av dem alla: Patrik. Han blev min fosterbror. Då var jag femton och befann mig för det mesta någon annanstans än hemma.

 

De flesta barn var fortfarande hemma med sina mammor ända tills de började skolan. Men gruppen av yrkesarbetande mammor växte. Några av dem var ensamstående och hade inget val. De städade på kontor och i skolor, serverade mat och bar brickor med disk på krogar. De barnen kom tidigt, stannade många timmar och en del sov över i min gamla barnsäng. Några pappor såg jag aldrig till.

 

De som var gifta jobbade på ställen som Försäkringskassan, Socialkontoret eller på det nyöppnade dagiset. Det kändes att de var lite finare. Hade utbildat sig. De pratade krångligare, hade nya moderna kläder och körde bil. Deras barn stannade inte så många timmar åt gången. Staffan kom bara ett par dagar per vecka. 

Mamma hann nog därefter vara dagmamma till de flesta av traktens alla barn. Alla de vars båda föräldrar var yrkesarbetande.

 

De gifta papporna hämtade ibland barnen hos oss om eftermiddagarna. Pappor var mera hemliga. Ibland lite skrämmande. Min bästa väns pappa körde lastbil. Han var svartskäggig och skrattade bullrigt åt sina egna skämt. En gång målade han mustasch med tusch på min kompis älsklingsdocka. En annan gång limmade han fast hennes skor i golvet. De hade alltid en katt. Mirran var jag rädd för. Hon bet alltid i ens fötter om man vickade på tårna.

 

I lägenheten mittemot vår bodde farbror Olle. Han jobbade som målare och bodde ensam i en lika stor (eller liten) lägenhet som vi.  Han hade ett syskonbarn som ibland hälsade på och som i första till sjätte klass var klasskamrat till mig. Jag gillade båda lika mycket men tyckte det var konstigt att farbror Olle som var äldre än pappa, inte hade någon fru.

Snett ovanför oss bodde Frimans. Herr Friman körde sopbilen. Familjen hade en liten vit pudel som hette Sabina. Trots att jag normalt var jätterädd för hundar vågade jag klappa henne. När familjen Friman flyttade var det Niklas, hans mamma som blivit gravid och den nye mannen som hon hade gift sig med, som alla flyttade in i denna lägenhet. Några kvadrat större än den förra ettan. Och med riktig, och inte fransk, balkong.

Under oss bodde en busschaufför med familj.

 

Unga, ensamstående skolfröknar bodde alltid i enrumslägenheterna som låg i mitten av varje våningsplan. När skolfröknarna gifte sig, vilket skedde med ett enda undantag, flyttade de alltid därifrån och nya fröknar flyttade in.

Undantaget var en finlandssvensk högstadielärare i korta kjolar. Hon fick utstå mycket skvaller då hennes herrbesök såg olika ut från gång till gång och hon aldrig ens var förlovad. 

 

Jag hälsade på grannarna varje dag i trappuppgången, men ofta kom man inte längre än till hallen av varje lägenhet. Kanske behövde mamma låna ett ägg eller en kopp mjöl och skickade någon av oss systrar. Under mellanstadiet sålde jag jultidningar men inte heller då kom jag längre än just innanför dörren. Ett undantag var när Niklas fått sin lillebror som jag ensam fick passa. Jag bytte lille Jonas nerkissade cellstoffblöjor till nya och knöt plastsnibbarna i sidan som man skulle. När jag vispat och värmt välling och matat med flaska, fick babyn rapa mot min axel. Allt som jag sett mamma göra och jag fått öva på. Mitt första jobb, som barnflicka, fick jag några välförtjänta kronor för.

 

I trappuppgången fanns också faror. En gång räddade jag en grannmamma från den sexuellt trakasserande man som dök upp under sina missbruksperioder, då en kvinna, eller ung tjej, var ensam i mörkret.

Med gemensamma krafter fick vi ut honom ur trappan. Jag minns inte hur gammal jag var, men vi flyttade från den trappuppgången 1975. Då var jag tretton, så det måsta ha varit innan dess. Ofta fick jag själv och mina kompisar slinka undan hans långa, håriga fingrar och springa därifrån så fort vi kunde. Han tränade hårt då han var nykter och riktigt säker på att hinna ifrån honom kunde man inte vara ens då han var full. Som väl var fick han aldrig tag i mig, åtminstone. Vi flickor vågade inte ens föreställa oss vad han skulle kunna göra.

 

Längst ner fanns källaren. Dit in kom man med sin hemmanyckel. Vi fick inte, men hängde ofta där nere bland källarförråden. Ibland såg vi spår av andra. Hopknölade filtar och kuddar i pannrummet. Tummade tidningar, med sidor fyllda av kvinnor med nakna bröst. Cigarettfimpar och ölburkar. Men vi var barn och lekte gömme eller spelade kort. Eller smög på dem som skulle in i sina förråd.

Här fanns cykelrummet där cyklarna vinterförvarades. De stals aldrig, trots att de saknade lås, så rummet var tomt om sommaren. Där eller i trappuppgången svalkade vi oss de torra, heta dagarna då ingen orkade eller kunde följa oss till badplatsen och vi var för små för att cykla dit själva. Vi stannade i dunklet tills någon vuxen körde ut oss.

 

Gården var full av barn att leka med, även om de blev färre om sommaren. Ingen reste utomlands men hade kanske råd med en tältsemester. Resten cyklade iväg någon mil med picknickkorg och filt och tillbringade hela dagarna på stranden.

Vi hade inte mycket, men det fanns alltid något som var tillgängligt. Något utrymme att leka i, någon kartong att gömma sig bakom. En flicka att leka med, en pojke att pussa. En mamma och oftast också en pappa.

Omständigheterna begränsade och höll om. Men dagarna tog aldrig slut och livet kändes oändligt.