vardagspoeten.blogg.se

I trappuppgången bagare, målare, sopåkare, chaufförer. Småskolefröknar som flyttade så snart de gift sig. I klassen gick barn vars pappor var snickare, sotare och fastighetsskötare. En var brevbärare, en annan stins. En del jobbade förstås på pappersbruket. Mammorna var överlag hemmafruar, några fick extrainkomster till familjen via städjobb eller barnpassning. Hemsamariter kallades de som städade och lagade mat åt äldre i deras hem. Samtliga var kvinnor utan utbildning.

 

En av mina klasskamrater var faktiskt bonddotter och bodde på en gård. Hon hade en egen häst, stereo och massor av andra prylar som ingen annan hade. Bakom ryggen på henne ansåg vi henne bortskämd, men åkte gärna med i bussen för att få rida på hennes ponny.

I villa bodde en pojke som gick i klassen ett par år, och vars pappa jobbade på posten. Och en flicka vars pappa var polis. Tandläkarens pojke var klen och försökte vara stöddig. Han bodde också i villa, fick inga tjejer men en bästa vän, som flyttade in i en alldeles nybyggd lyxkåk. Den nyinflyttade killen var snyggare klädd än vi andra, men visade sig aldrig vara annat än gullig och trevlig. Vi blev bra kompisar, men jag kom aldrig innanför villans dörrar.

Så kallade "egnahem" fanns bland oss också, men då handlade det om äldre trävillor, oftast i stort behov av renovering och modernisering. Hus där man levt i generationer.

 

Det var ju en del av oss arbetarbarn som tog studenten i början av 1980-talet. Ännu hängde 60- och 70-talets framtidstro som en löftesrik himmel över oss. Vi levde under den men reflekterade sällan. Få läste fler än två år på gymnasiet. Ett par matematikbegåvade pojkar läste visserligen hela fyra år på teknisk linje, ett par valde natur och det fanns flickor som sökte annat än vårdlinjen eller kontor- och distribution. Tvåårig social linje var populär bland skoltrötta och det var nog den mest könsblandade linjen. Mer ambitiösa var de elever, eller möjligen deras föräldrar, som sökte samhäll, och gick tre år.

Många fler än i tidigare generationer läste vidare efter grundskolan. Men inte alla. En del av dem började på gymnasiet men avbröt i förtid och började jobba istället. Tjejerna fick ibland barn - redan under högstadiet.

 

Jag visste inte vad jag ville bli när jag blev stor, men referenserna var alltså inte så många. Syokonsulenten och mina matte- och naturlärare ville att jag skulle läsa på linjer där deras ämnen stod i fokus. Någon var till och med modern nog att hävda att jag därmed skulle bryta könsrollsmönstret. Men det var oroligt i min omgivning och jag mådde inte så bra. I detta läge var ett feministiskt ställningstagande inte min första prioritet.

Jag ville lära mig mer, visste att jag kunde, men behövde tycka att det jag läste var lustfyllt. Roligt. Jag orkade vara ambitiös om det jag läste intresserade mig. Det gav mig kraft.

 

Med rötterna djupt i arbetarklassens karga jord hade det inte varit onaturligt om jag hade börjat jobba direkt. Den pojkvän jag hade då tyckte för övrigt, då jag till slut äntligen tagit studenten och hade siktet ställt mot Göteborg, att jag som alla andra skulle stanna i hembygden och börja jobba på ålderdomshemmet istället. Vem var jag som trodde mig förmer?

Men pappa hade, ända sedan tiden då jag sov i spjälsäng och han läste högt för mig, väckt och underhållit mitt intresse för böcker. Han gav mig min första politiska skolning. Tillsammans med mamma (som alltid lämnade tillbaka minsta tioöring hon fått för mycket i affären), grundlagt min moral. Det var pappa som diskuterat med mig, lärt mig reflektera och argumentera.

 

Språk och litteratur tyckte jag om, matte och fysik tråkade ut mig. Vilken linje kunde passa mig? Både pappa och mamma kunde mycket inom sina respektive områden, men ingen av dem visste något om utbildningsmöjligheter, så i syokonsulentens katalog fick jag söka mig fram själv. 

Vi var fem klasser med runt tjugofem elever i varje som gick ut nian det året. Till den treåriga humanistlinjen var det bara jag från min skola som sökte. Engelska, tyska, franska och latin. Litteratur och språkvetenskap. Psykologi, filosofi och bild. Jag såg fram emot att få börja.

 

Arbetarklassens viktigaste redskap för framåtrörelse är bildning. Det kunde jag inte formulera mig om då, men kunskapstörsten var väckt och kunde inte släckas. I hela livet har läsande varit ett av mina basbehov. Böcker har gett mig det jag ibland inte kunnat få på annat håll. De har gett mig nöje då jag varit uttråkad, njutning och tillfredsställelse när jag känt aptit och återskapat känslor vid apati.

Läsandet har gett lärdomar när jag sökt svar. Lugnat oro och varit en flyktväg från trasiga tankar. Läkt sår och tröstat i kriser. Har jag inte orkat eller förmått något annat, har jag ändå alltid läst. Och skrivit.