vardagspoeten.blogg.se

Nuet är för skört. Det kan jag inte skriva om. Möjligen med några ord i en dikt. Eller med en bild som får berätta. Perspektiv kan man i bästa fall få efter ett tag. Förstå vad det var som hände. Förhoppningsvis lära sig något av det som gick fel. Återfinna det som var ljust och vackert.

Att grubbla sig framåt är svårt. Jag behöver skriva för att lägga pusslet. Det hinner bli många bitar under ett halvt sekel.

 

Jag skrev en gång att jag aldrig tänker dölja något mer. Det är förstås inte helt sant. Jag tänker inte berätta om allt. Men att vara sann mot de egna känslorna och försöka sluta ljuga för sig själv, tror jag är ett steg framåt mot harmoni och ett mera fullödigt liv. 

 

Att kommunicera känslorna, med dem det berör, är svårare. Glädje är lätt, alla gillar glada människor. Kärlek är inte riktigt lika enkelt. Kärlek gör en ömtålig. Att visa besvikelse eller ilska är ett nederlag. En brist som andra kan attackera. En risk att bli tillintetgjord. Sådana svagheter och tillfällen till sårbarhet har jag, så länge jag minns, haft problem med att visa.

 

Men även om somliga känslor och beteenden var funktionella en gång kan de idag vara helt onödiga, förbrukade. Urvuxna känslor kan, liksom kläder, slängas.  Garderoben behöver vädras. Kvalster ska vädras ur, ohyra ska bort för gott. Jag kämpar med det, vill våga visa mig såsom jag är, inklusive svagheter, brister och tillkortakommanden.

Det är skrämmande och ruskigt svårt.  

 

Att försköna för att behaga andra är heller ingen god idé om man vill må bra. Att dölja och gömma undan kan för många innebära fara för deras eget liv.  Igår såg jag ”Livet blir bättre” på tv3. Programmet handlade om Gabriel Forss som redan under mellanstadiet drabbades av panikångest. Han kände tidigt att han var ”annorlunda”. Han lekte hellre med flickorna än spelade boll med pojkarna. Däremot smygtittade Gabriel på killarna i duschen och tyckte att de var spännande. Men eftersom han var uppvuxen inom pingströrelsen var Gud, minst sagt, levande i honom. Gabriels gud var en sträng och straffande gud.

 

Skolkamraterna upptäckte under samma period den känslige och blyge Gabriel. De retade honom för att han lekte med tjejer och kallade honom för bög. ”Jag visste knappt vad det var”, säger Gabriel. Men mobbingen fortsatte och det var då hans panikångest slog till. Det gick bra så länge han var i klassrummet, han kände sig trygg med sin fröken, men under skolvägen och på raster var hans tillvaro en pina. Men senare blev ångesten så svår att någon av föräldrarna måste vara med under skoldagen för att Gabriel skulle klara av att vara där.

”Han hade ont i magen och jag förstod att det kunde vara oro. Men jag tänkte aldrig på att det kunde vara panikångest”, säger hans mamma i programmet.

 

Man ska inte berätta allt för alla, men man behöver berätta för någon. Gabriel berättade, men bara för Gud. Han fick inga svar av den stränge guden och det gjorde bara Gabriels ryggsäck tyngre. Föräldrarna säger i sändning att de inte har en lika hård gud som sonen verkade haft och hoppas att det inte är de som har förmedlat den bilden. Jag uppfattade inte hur det var med den saken, men att ens egna bilder och föreställningar kan växa till monster och bli allt svårare att berätta om, det vet jag. Och det medan skuld- och skamkänslorna bara växer.

 

Gabriel fortsatte söka Guds godkännande. Som vuxen, då han var i kris, berättade han om sin hemlighet för en högt uppsatt person i pingströrelsens hierarki, och hoppades på tillåtelse att få vara den han var. Men svaret han fick var det motsatta. ”Gå tillbaka in i garderoben!” befallde gudsmannen.

Efter att Gabriel stått och svajat ovanför bråddjupet, beredd att avsluta sitt liv, fick han något som han uppfattade som ett budskap från högre ort.  Han kom hem från sitt jobb och slog på tv:n. I rutan ser han Caroline Krook, den dåvarande biskopen i Stockholms stift. Hon säger att bibeln fördömer sådant som pedofili och incest.  Inte samkönad kärlek.  Hennes ord räddade Gabriels liv, säger han.

 

Föräldrarna verkar vänliga och kärleksfulla. Genom åren har de varit väldigt oroliga för Gabriel, som flyttat från den lilla hembyn till Stockholm. Men det var först då han blev lämnad av sin första och största kärlek och var nära att ta sitt liv, som Gabriel berättade för sina starkt religiösa föräldrar att han var homosexuell.

”Jag trodde innan att jag skulle behöva köra dig till psyket efter att jag hade berättat”, säger Gabriel till sin mamma.

Men så blev det inte. Idag, när Gabriel kan leva öppet med sin homosexualitet, mår han bra. Det avgörande var att han vågade berätta för dem som betydde mest i hans liv. Men skräcken för att föräldrarna skulle avvisa honom hade varit så stor att han inte vågade, förrän mamman krävde att han skulle berätta varför han mådde så dåligt. Gabriel hade balanserat på relingen till en Finlandsfärja, men klev ner och valde livet.

 

Gabriel säger att han idag kan älska sig själv. För att kunna göra det behövde han visa sig som den han är. "Stå upp för dig själv - du finns här av en anledning", säger Gabriel. Han har kvar sin gudstro, men den stränge guden har förvandlats till ren kärlek.

Oavsett om vi är religiösa, sökande, tvivlare eller ateister, kan vi bli alldeles för stränga mot oss själva. Ju sämre vi tycker att vi är, ju bättre behöver vi prestera. För att ingen ska märka hur "dåliga" vi egentligen är.

Det är då vi behöver stå upp för oss själva. På ont som gott.  

De närmaste, dem du älskar, behöver se dig som du är och kunna älska dig ändå. Vad alla andra tycker blir då underordnat.

 

Psykisk ohälsa är utbredd bland våra barn och ungdomar. En kvalitativ studie av Bris från 2012, som bygger på 1500 stödkontakter via chat och mail, visar på allvarliga problem hos många unga.

 

” Det handlar om att de känner sig deprimerade, lider av ångest, stress, sömnproblem, ätstörningar och många beskriver att de skadar sig själva på olika sätt. Genomgående i barnens texter är att de känner sig ensamma med att bära på tunga hemligheter och stor smärta. De är hjälpsökande men har svårt för att våga lita på att vuxna ska förstå deras situation och lidande och många tvivlar därför på att vuxna ska kunna hjälpa dem. Många uttrycker stor trötthet, uppgivenhet och avsaknad av framtidstro.”  (bris.se)

 

Så många som 364 av dessa 1500 ungdomar, som själva tagit kontakt med Bris, säger att de har självmordstankar.

 

Hur mycket vågar alla andra ungdomar vara sig själva? Hur många av dem jag möter, på väg hem från spårvagnen varje dag, gömmer hemligheter i garderoben? Vilka av de barn jag känner saknar någon att prata med?

Oavsett vad det är som göms undan blir garderoben friskare av att vädras. Vi som är vuxna kan i alla fall försöka rensa och sortera bort sådant som är urvuxet, slänga bort det vi inte trivs med.

Att sedan förmedla det till våra barn, att om jag vågar vara den jag är, har jag allt att vinna. Att försöka förtjäna de ungas förtroende så att de vågar berätta. Kanske är det vår främsta uppgift som vuxna.

 

http://www.bris.se/default.asp?pageID=148&id=1760

http://www.tv3.se/livet-blir-b%C3%A4ttre/han-var-s%C3%A4ker-p%C3%A5-att-gud-skulle-straffa-honom