vardagspoeten.blogg.se

Att vara såsom en vindflöjel i suget från varandras viftande armar – kan det bli annat än galet?

Jag hävdar att vårt okritiska medhållande med varandra i kritiken av allt som vi upplever är fel i vårt samhälle, tillsammans med att vi själva fråntar oss allt ansvar, är ett hot mot både demokratin, folkhälsan och välfärden.

Göteborgsposten hade nyss en artikel om att det är lika illa med bildningsintresset i såväl medelklass som i arbetarklass. (Jag tror inte de berörde hur det är med överklassen). Vi vill helt enkelt inte lära oss mer. Orkar vi inte bli medvetna eller har vi det för bra för att bry oss?

 

Folkbildningsandan och tron på det gemensamma är något jag är uppväxt med . Pappa läste engelska på ABF-kurser. Jag fick följa med honom en gång, kanske var jag tio, elva år. Där satt ett tiotal personer med en het längtan att lära. Denna gång ett språk som man kunde kommunicera med ute i världen. De flesta av dem hade förstås en längtan också att resa, men det var få som kunde förverkliga den drömmen.

Andra deltog i bokcirklar, där man diskuterade såväl klassiker som politiska manifest.

Studiecirklar är fortfarande ganska populära bland vissa grupper, men för det mesta stannar vi hellre hemma.

I fabrikernas lunchrum kunde man tidigare finna små bibliotek. Idag minskar både läskunnighet och läsande redan hos ungdomar samtidigt som de flesta skolbiblioteken förpassats till historien. 

Hur tänker jag då att det kan vara ett hot mot demokrati, välfärd och folkhälsa?

 

Först om hotet mot demokratin

Ett litet, men tydligt exempel är hur vi okritiskt delar och gillar sidor i sociala medier. Sidor som vi inte vet vem som egentligen ligger bakom. Vad som mer finns på denna sida, bemödar vi oss sällan med att ta reda på. ”Men det låter bra.” Det kan vara väldigt banalt och oförargligt, kanske bara ett litet ordspråk à la broderad väggbonad.  Men det kan också vara en sida där man ställer sig emot böneutrop i minareter, för vi håller med om att argumentent ”Sådant hör inte till vår kultur” verkar förnuftigt.

Att det kanske är en avsändare med rasistiska åsikter som ligger bakom, vill vi veta det?

Lättsmält, kräver inget. Populism går ofta hem.

 

Att kritisera det vi kallar ”makten” är så lätt. Myndigheterna, samhället, staten. Vi glömmer bort att det är vi som har placerat dem där. En del av oss bryr sig inte ens om att gå till valurnorna den där septembersöndagen vart fjärde år, utan ligger lojt gäspande kvar i soffan och släpper inte taget om fjärrkontrollen medan vi tittar med tom blick på vår nya platt-tv med full HD, inbyggd digitalmottagare och USB med HVR-funktion.

 

Och om hotet mot välfärden

Eftersom det är lättare följer vi hellre drevet än att ta eget ansvar för vårt gemensamma samhälle. ”Det får väl dom göra!” När en av våra kvällstidningar plötsligt drar igång en egennyttig kampanj mot trängselskatten, då gillar vi det. Trots att det handlar om ett avtal som ingåtts av dem vi röstat fram till att ta sådana beslut. Så håller vi med dem som kräver folkomröstning om trängselskatten. Vi plockar upp de argument vi hört andra säga.  ”Kollektivtrafiken är ändå så dålig! De håller aldrig tider.” ”Varför ska jag betala?” ”Jag som måste ha bilen, för att hinna till affären innan ”Bonde söker fru” börjar.”

 

Politikerna har visserligen också ofta glömt var de kommer ifrån – och skrämmande nog – även vart de är på väg. Författaren och samhällskritikern Nina Björk sa, i  tv-programmet Min sanning, att hon var besviken på Mona Sahlin.  I sitt avskedstal sa nämligen Sahlin att, fritt citerat, ”Ingen som röstade på socialdemokraterna skulle behöva känna att de förlorade på politiken”. Men, sa Nina Björk, (åter fritt citerat) så är det väl självklart att, för ett jämlikt samhälle med minskade klassklyftor, (som väl måste vara det Socialdemokraterna ännu strävar efter,) måste de med mer i plånboken betala för dem som knappt något har. För att arbetslösa, sjuka, ensamstående och fattigpensionär, ska få skäliga levnadsvillkor?

 

Många av oss anser att arbeta, det gör vi endast för att fylla plånboken. Vi röstar på politiker som vill sänka skatten så att vi kan konsumera flera resor, köpa finare bil, större platt-tv. Fylla våra köksskåp med ännu en hushållsapparat som får damma igen.

Vi väljer hellre konsumtion före samhällsansvar. Kanske konsumerar vi som flykt från oron eller möjligen för att stilla längtan efter något mera upphöjt som vi inte riktigt kan formulera.

Värst är om vi bara är lata.

Hur det än är, så behöver vi bilda oss.

 

Om hotet mot folkhälsan

Om vi inte bildar oss blir vi kvar i de omedvetnas skara. Omedvetna och okunniga medborgare tappar makt. Om vi inte åtminstone har en visst inflytande över vår egen situation blir vi sjuka. Det finns det mycket forskning om. Om vi inte kan se att våra barns framtid ter sig ljus, om de blir mobbade, deprimerade, får ätstörningar, skyller vi på omgivningen eller, föredrar att blunda.

Den som har läst på kan svara för sig. Tar kontakt med politiker och chefer för skola, hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Kräver skärpning och förändring. Engagerar sig för nya kreativa arbetssätt. Kämpar för rättvisare fördelning av resurser. Tänker klokare tankar.

Ligger vi istället kvar och halvsover i soffan blir både vi själva, våra barn och äldre släktingar allt hjälplösare, allt sjukare.

Och allt dummare.

 

Men jag har kvar min tilltro till samhället, det gemensamma. Det finns väldigt många som är både bildade och medvetna. Många med visioner de gett sig den på att förverkliga.

Det finns också många som oegennyttigt arbetar för att andra ska få det bättre än nu. Frivilligorganisationer, de återstående folkrörelserna, folkhögskolorna.

De som arbetar med folkbildning.

Så jag funderade på vad jag ska engagera mig i, för att inte vara en av alla som inte tar samhällsansvar utan bara klagar. Jag bestämde mig för Rädda Barnen. En folkrörelsebaserad demokratisk organisation som arbetar aktivt för alla barns rättigheter. Nyligen var jag på deras introduktionsutbildning och anmälde mig till några av organisationens aktivitetsgrupper. Jag hoppas att jag i ett sådant arbete kan göra skillnad.

 

Och till sist: du facebook-kompis: Bli inte sårad om jag inte gillar eller delar vidare den sida du delat på din tidslinje. Vissa dagar har jag inte tid att se efter vem som är den ursprunglige avsändaren. Eller så kanske har jag kollat vem som ligger bakom ...