vardagspoeten.blogg.se

På fredag är det Internationella kvinnodagen. Tänkte därför inleda veckan med hur min relation till män startade. Med en pappa som jämnt bar omkring på mig som baby och var uppmärksam på varje nyans av missnöje hos sin dotter, ligger det kanske närmare till hands att tro att jag skulle bli en Kejsarinna av Portugallien än att jag skulle bli feminist. Men feminist blev jag och det med grunden i min bakgrund.

Under mina första år lekte pappa med mig på ett vis som på 60-talet sannolikt var rätt ovanligt för en pappa. Han nynnade vaggvisor då jag skulle sova, ritade teckningar och läste böcker för mig. Hans knä var alltid ledigt för mig att sitta på. När jag tidigt lärde mig läsa fick jag höra hur begåvad jag var, samtidigt som han ofta sa att han tyckte jag var vacker. Men min far avgudade inte bara mig, han tillbedde överhuvudtaget kvinnorna i sitt liv. Jo, det var han som drog hem inkomsterna och tvättade bilen och visst var det mamma som lagade mat, städade och tvättade, men vi var juvelerna i hans liv. När farmor dog var han förkrossad under lång tid. Men han fortsatte att läsa för och leka med mig och min syster. Han spelade på sitt dragspel och lät oss sjunga till. Fick tröst av vår närvaro. Utan sina kvinnor skulle hans liv te sig tomt och meningslöst. Jag visste det och kände mitt värde, fast jag inte då reflekterade över kön.

Ibland klagade pappa över de kvinnliga arbetskamraterna på bageriet där han jobbade. De var både större och starkare än han, som var liten och smal. Ändå förväntade de sig att han skulle ta hand om de tunga mjölsäckarna. Det tyckte jag också var märkligt. Och orättvist!

Jag hade ingen bror på den tiden och vet därför inte om han skulle ha behandlats annorlunda, men jag såg pojkkusinerna både diska och torka liksom vi systrar fick göra. Vi hjälpte till hemma, men ytterst måttligt. Mamma ville att vi skulle ha tid för läxor och kamrater, vilket hon aldrig fick som barn, och befriade oss från det mesta av hemarbetet. Barbie och klippdockor var favoritleksakerna vid sidan av böcker, men jag önskade mig hett och fick ett ishockeyspel i julklapp ett år. Vi hade turneringar hela den vintern. Vad jag minns var mamma bäst och vann flest gånger. Hon är ännu tävlingsmänniskan som ger allt!

Båda mina föräldrar hade fullkomligt förtroende till mina förmågor, medan jag själv mest läste, lekte och sjöng, utan att fundera på om jag verkligen kunde duga som jag var. Att jag skulle växa upp till kvinna och inte till man, kändes inte som något problem.

Men jag fick tidigt insikter av annat slag. Pappa berättade med emfas om Andra Världskrigets fasor och om alla människors lika värde. Han lärde mig ord som solidaritet och hur viktigt det var att vara ansluten till en fackförening. Hur man skulle deklarera var det han som lärde mig, liksom hur praktiskt det var att organisera sina papper. 

Inför riksdagsvalet hade pappa och jag vilda diskussioner. Vi var inte alltid helt eniga men respekterade till sist varandras åsikter. Då jag blivit lite äldre delade vi med oss av böcker vi läst och musik vi tyckte om, som jämlikar.

Jag hade visserligen sett hur mammas självkänsla stärktes då hon skaffade ett arbete, fick egna inkomster och kunde ta körkort, men jag satte det inte i samband med kön, utan med hennes uppväxt. Hon var lärd att alltid sätta andras behov högre än sina egna. Med körkort och egna pengar växte hennes självständighet. Hennes egenvärde steg, gentemot hela världen.

Det dröjde fram till efter tonåren innan jag blev uppmärksam på, och började fundera över, de orättvisor som fanns i samhället om man jämförde kvinnor och män. Jag hade fått lära mig att reflektera, diskutera och ifrågasätta. Människans egenvärde var däremot odiskutabelt, oavsett kön. Det var således en helt och hållet intellektuell och inte känslomässigt baserad insikt hos mig, att ta ställning och kalla mig feminist. Till skillnad från klassaspekten, som var betydligt mer avgörande för min framtid, då jag på egen hand behövde ge mig ut i världen.

 

Morfar föddes år 1900 och han dog 76 år senare. Gammal men inte jättegammal. En ålder det inte alls är ovanligt att personer avlider i, även om man idag ofta blir ansenligt äldre. Det ironiska, när man tittar på morfars livsstil, är kanske att dödsorsaken var magsäckscancer.

Morfar var bonde och levde i självhushåll. Allt han stoppade i sig hade han själv producerat. Han satte sin potatis varje vår då tjälen gått ur marken, kupade den och såg blasten växa och bli gröna. Sedan skördade han och lagrade i potatiskällaren för hushållets behov. Likadant var det med morötterna, kålrötterna och rädisorna. Och persiljan, dillen och sockerärtorna växte i trädgårdslandet utanför huset. Morfar skördade äpplen, krusbär och plommon i en mångfald av sorter och kokade sylt och saft. Päronen koktes med sockerlag och konserverades i steriliserade glasburkar.

Det blev alltid ett överskott. Flera gånger i veckan under skördetid lastade morfar sin cykel, han hade inget körkort, med frukt, bär och potatis och cyklade till marknaden, en mil från gården.

I hönshuset plockade han ägg och nackade en och annan höna. Grisen fick leva fram till i början av december då slaktmasken togs fram och julen var räddad. Allt togs tillvara. Grisblodet tappades i hinkar för att sedan vispas ihop med mjöl till blodpudding och korv. Mjölken var opastöriserad och inte heller homogeniserad. Den feta grädden kunde man skumma av och vispa till garnering av tårtor eller servera till de inlagda päronen. I källaren var det svalt och förråden var fyllda.

På fälten växte och mognade vete, havre, korn och råg. När hösten kom var det skördat och sänt till kvarnen för att återkomma som mjöl i säckar, till brödbaket.

Morfar var utomhus hela dagarna. På en gård finns det alltid jobb och stövlarna kom på i arla stund, oavsett årstid. Någon gång under dagen då morfar hade en minut över ropade han på sin bästa vän, Blenda. Hon var en ardennerhäst som gick fritt på morfars marker som inhägnades enbart av en stengärdsgård som morfar själv byggt. Vid grinden möttes de båda, Blenda och morfar. Kelade och pratade en stund. Blenda jobbade på äldre dar mest under vintern då morfar gallrade i sitt trädbestånd eftersom traktorn hade minskat hennes arbetsbörda under skörd och höbärgning. Nu var hon mest en samtalspartner. Men morfar gick inte i pension. Han tog sin förmiddagsvila varje dag efter morgonrutinerna i lagården och sov några timmar under natten. Det var först när cancern kom som han blev tvungen att ligga i sängen hela dagarna. På sex månader bröts hans kropp ner och sedan var det slut på morfars liv.

Om orsakerna till varför en person får cancer i magsäcken diskuteras det, skriver netdoktor.se. Magsäckscancer kan utvecklas från andra magsjukdomar, till exempel långvarig magkatarr och magsår. Heliobacter, magsårsbakterier, kan ge upphov till cancern. Ärftlighet kan också spela roll. Miljöfaktorerna är viktiga: alkohol, rökning och saltade animalier ska undvikas, medan man tror att livsmedel som mjölk, frukt och grönsaker minskar risken. Fysisk aktivitet, vet vi också, förebygger cancersjukdomar.

Som vi ser så levde morfar näst intill enbart på närproducerad mat i självhushåll. Potatis, kål och rotfrukter var basföda. Färsk frukt och grönsaker ingick i varje måltid. Brödet var surdegsbakat på egen säd i hans eget kök. Pålägget var ofta hemmakokt mos, han kokade ägg från det egna hönshuset och till den egenstoppade fläskkorven åt morfar sin egenodlade potatis och såsen var kryddad med egen pepparrot. Morfar varken rökte eller snusade och drack bara undantagsvis alkoholhaltiga drycker. Han rörde sig oavbrutet, var utomhus året runt och fick de så viktiga D-vitaminerna på köpet.

Under de senaste fyrtio åren har förekomsten av magsäckscancer minskat med två tredjedelar. Bättre hantering av maten är en orsak. Det minskar de farliga bakterierna som kan ge upphov till sjukdomarna i magen. Bättre mediciner mot magsår och magkatarr och ändrade matvanor anses också ligga bakom minskningen av magsäckscancer, skriver cancerfonden.se. Samtidigt ökar förekomsten av andra cancersjukdomar.

Mamma kunde glädjas åt sitt första kylskåp 1963. Idag kan vi inte föreställa oss ett kök utan kyl och frys för att förvara våra livsmedel. Vi må ha bättre mediciner men när vi tittar på vad vi stoppar i kylskåpet skiljer det sig en del från morfars kost. Jo, vi vet vad vi bör äta men köper ändå färdigrätter från frysdiskarna med diskutabelt innehåll. Snabbmat som hamburgare och pizza slinker ner när vi har bråttom. På fredagskvällarna ska vi mysa med familjen. Då är det enkelt att servera tacos med färdiga såser och kryddblandningar. Vi rör oss mindre och är inomhus mer.

Jag själv är uppväxt på morfars potatis, morötter och äpplemos. Från tonåren ändrade jag mina matvanor radikalt mot snabbmatshållet. Sedan tiotalet år är jag lyckligtvis tillbaka i det egna köket.

Men vad som händer med min kropp då jag fyllt 76 vet jag ju ännu inte. Att välja vad jag ska fylla min kropp med kan jag bara delvis eftersom jag inte producerar min egen mat, bara tillagar den. Arv, miljö eller livsstil, man kan bara gissa. Ändå känns det bra att göra aktiva val utifrån det jag bestämt mig för att tro på och det jag känner min kropp mår bra av.

Det är nu snart 40 år sedan morfar dog i magsäckscancer, efter ett helt liv på naturens villkor. Var det något i jordarna? Eller i vattnet från den egna brunnen? Berget hans hus var byggt på? Kanske hade han bara otur?

http://blogg.naturskyddsforeningen.se/jonas/2013/02/20/dags-for-action-mot-hormonstorande-amnen/

http://www.aftonbladet.se/halsa/kvinnlighalsa/article16268577.ab

http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Magsackscancer

Hönor med avhuggna huvuden, springande på gårdsplanen. Bilden lever, starkt etsad på näthinnan. Men den kan inte vara min. Mamma kan ha berättat. Hon som växte upp med djuren, såg dem slaktas och sedan fick dem serverade på sin tallrik. Eller kanske var det pappas historia. Hans bilder var lika starka som mina. Bilderna av skräck, men också de med humor. Hur det var med pappa vet jag inte, men hönorna utan huvuden blev skräck i mina bilder, kanske starkare än om jag sett dem själv. Men grisen såg jag verkligen slaktad, hängande upp och ner i lagårn. Samma långa skära kropp vars sträva ragg jag med spänning klappat bara någon vecka tidigare.

Både hönor och gris levde gott tillsammans med morfar. Grisen fick resterna från morfars och mormors hushåll, serverade varje dag i sin ho. En grå sörja som den satte i sig med en imponerande glad aptit. Om dagarna sprang hönorna omkring fritt, pickade i sig frön och grönsaksavfall. Under nätterna sov de tryggt skyddade från räven, på pinnar i sitt eget lilla hus. Mormor stekte pannkakor och bakade sockerkakor på de färska äggen.

När jag var liten tyckte jag stekt kyckling var det godaste jag kunde få på tallriken. Den kom inte från morfars gård utan från Konsum. En saftig klubba bredvid potatisen. Ljust brun sås, redd med mjöl och mjölk på kycklingskyn. Om jag orkade fick jag också en flik av det ljusa köttet, mörkt brunstekt på utsidan. Salt, trådigt och lättuggat. Pappa åt inte kyckling så det serverades inte så ofta. Men när vi systrar skulle bestämma en rätt på julbordet valde vi alltid kyckling.

Kött från hönor hade redan på 60-talet tappat i popularitet. Själv prövade jag att laga hönsfrikassé några gånger på 80-talet. Med grädde och citron smakade det inte så dumt. Det var också mycket billigare än kyckling. Idag vet jag inte om det ens går att köpa höna.

Istället kan man få kyckling för en billig summa. Sex-åtta frysta kycklingklubbor för några tior. Jag kan inte äta dem. Även de dyrare kycklingfiléerna smakar illa. Den färdiggrillade hela kycklingen är så saltad och kryddad med glutamat att kycklingsmaken inte ens kan anas. Kanske är det meningen. Hur deras korta liv sett ut kan vi lätt föreställa oss. Nyhetsinslagen med djur i trånga burar, långa transporter och andra miserabla villkor är sådant vi kanske vill förtränga, men aldrig glömmer.

Jag kan leta efter en butik som för ekologisk, kravmärkt kyckling och hoppas att den smakar bättre. Men samtidigt som kyl- och frysdiskar efter hand har fått sämre kvalitet på sina köttprodukter, har min avsmak för kött ökat. Kycklingen var godare förr. Liksom kasslern, fläskkotletterna och karrén, som inte har hamnat i min stekpanna på många år. Jag väljer allt oftare vegetariska alternativ. Linser, nötter, frukt och grönsaker i olika kombinationer gör mig piggare än förut. Mat som inte tynger. Mat som smakar som jag vill att den ska.

Trots försämrad kvalitet på kött och nyhetsinslag om djurhållningen, har vårt köttätande ökat kraftigt under senare år. Det leder till många allvarliga miljö-, hunger- och hälsoproblem. Köttfri måndag är en kampanj som vill verka för att vi minskar köttkonsumtionen. För att förbättra miljön, hälsan och minska hungern. För djurens skull.

Idag lagar jag tomatsås à la Paolo Roberto. Billigare än de frysta kycklingklubborna och garanterat mycket godare. Eftersom det inte är säsong för tomater, väljer jag krossade ekologiska tomater i kartong. Serverar tomatsåsen med bucatini och färskriven parmesan samt en sallad på gröna blad, pumpakärnor och avocado.

http://kottfrimandag.se/

http://www.svt.se/kultur/lasta-positioner-i-fejd-om-kycklingteater

http://www.aftonbladet.se/sommarextra/article15153273.ab

http://www.kokaihop.se/recept/vegetarisk-lasagne-4

Flugorna fångna i en klistrig remsa under kökslampan. En och annan ännu viftande på vingarna i kraftlösa försök till liv. Jag vill inte titta men blicken dras till de döende. Ännu en fluga lockas mot den kissgula remsan, fastnar med underkroppen, viftar med vingarna, och ger upp hoppet.

Jag vet inte om jag tycker synd om flugorna. Men jag tycker alltihop är äckligt. Varför hänger remsan just där? Över matbordet? Jag sitter i den rödmålade kökssoffan, där morfar brukar middagsvila. Sitsen är rutig. Stoppad, men ändå hård mot skinkorna. Mina ben räcker inte ner till golvet.

Mormor står vid diskbänken och skär upp brödet. Tjocka skivor av hembakt. Osten som jag vet är stark och sträv står redan framme på bordet. Under flugorna. De som inte fastnat ännu cirklar runt maten. Hudrosa kalvkorv på ett annat fat. Smöret ligger i en kulle på en assiett och är rumsmjukt. Jag vet att i den blommiga porslinskannan finns det mjölk. Fet, gul och ljummen. När en fluga landar på kanten av tillbringaren viftar mamma bort den. Flugan tar en ny runda och sätter sig på kalvkorven.

Morfar dricker det ljusbruna kaffet på fat med en sockerbit bakom tänderna. Mormor späder sitt med grädde och mer vatten. Hon står kvar vid spisen och dricker, gör en grimas och klagar över att det är för starkt. Pappa harklar sig. Morfar grymtar till, tuggar och sväljer. Han har en kula på den skrynkliga halsen som guppar upp och ner. Smörgåsen försvinner i hans stora hand. I den andra har han ett förstoringsglas. Tidningen ligger uppslagen framför honom på bordet. På näsan hänger ett par glasögon som gör hans ögon enorma. Morfar har starr.

Jag vill inte ha men får ett stort glas mjölk upphällt. En smörgås läggs framför mig. Jag vill inte ha den heller. Kalvkorv eller ost? Jag föreställer mig att jag ruskar på huvudet. Jag får lite av mormors plommonmarmelad. Ät nu! säger någon, kanske mamma, och jag tar en liten tugga. Det syrliga brödet lägger sig som en luddig matta på tungan, i gommen, bakom tänderna. Smaken av kumminet och fänkålen som mormor haft i, stiger upp i näsan och gör mig yr. Marmeladen killar på tungan och smakar inte av sommarens plommon.

Mormor tar ut en sockerkaka ur ugnen. Hon ställer formen på en skärbräda och lägger en handduk över den. Sedan drar hon fram en pall och sätter sig med sin kaffekopp vid bänken. Vaniljdoften sprider sig över köket och dämpar lukten av surt bröd och mjölk. Jag hoppas kakan ska svalna snart.

När de andra ätit upp har jag ännu inte fått i mig halva smörgåsen. Mamma sträcker glaset mot mig. Skölj ner med mjölk! Jag vill inte, men sippar lite på försök. Den söta, fadda smaken lägger sig runt brödkladdet, blandar sig, växer. Behöver gå på toa, viskar till pappa som följer mig uppför trappan. Han får lov att gå ner igen när jag tänt ljuset, stängt och låst dörren med haspen.

Lukten av ruttnande äpplen. Jag sköljer munnen med kallt vatten flera gånger. Dricker, men bara lite. Vattnet är lite brunt och smakar järn. Nej, morfar skulle inte säga så, inte ruttnande. Äpplena används länge till. Tills de tagit slut och nästa skörd är insamlad och lagrad. Nu ligger de i lådor, med papper under sig och emellan. Gula, med skrynkligt skal. Bruna fläckar som ljusnar utåt kanterna. Alla äpplena är plockade från marken. Direkt från träden får man inte.

Toalettrummet har snedtak och man får akta sig så man inte slår i huvudet på några ställen. Det är en del av ett vindsförråd. Det är svalt där och passar för lagring av äpplen, har pappa sagt. Mormor kokar must och mos, morfar gör vin. Vi får hem äpplen och mamma gör mos, ibland kräm som hon vispar med potatismjöl. Krämen tycker jag om, ifall hon inte glömt att rensa bort de vassa skalen som är runt skrotten. Jag äter aldrig av falläpplena som ligger i en skål.

Jag lyfter upp kjolen, drar ner strumpbyxor och trosor och sätter mig på toaletten. Porslinssitsen är sval mot mina bara lår. Fötterna kan vila mot den lilla träpallen.

I en låda ligger mormors veckotidningar. Allers och Allas. Och några Land, som är morfars. Jag tycker bäst om Allas. Den har blanka omslag och recept som ser goda ut och som jag skriver av. När det är klippdockor i, som jag tycker är fina, kan jag fråga mormor om jag kan få dem. Men jag vågar inte fråga så ofta. Jag läser berättelser om mammor som tappat bort sina barn och sådana där de kysser varandra och ska gifta sig efter att en massa sorgliga saker har hänt. Jag tycker om de sorgliga sakerna om det slutar lyckligt. Det gör de nästan alltid.

När jag suttit för länge så bankar mamma på dörren. Rösten vill att jag kommer med en gång. Jag torkar mig, spolar och tvättar händerna. Handduken är fuktig. Låser upp och glider på strumpfötterna ner för den blankbonade trappan. Önskar mig att bordet är avdukat.

Mina sopberg är inte höga. Det mesta i kyl, frys och skafferi hamnar så småningom i magen, i en eller annan form. Jag bär plåt- och plastförpackningar och glas till återvinningsstationen varannan vecka. Det går av sig själv. Jag har det från modersmjölken. Min mamma är nämligen en återvinnare.

Först och främst gällde det maten. Mamma lagade brödpudding av torra limpändar som lades i blöt i mjölk, blandades med ägg och bakades i ugnen. Den serverades med lingon till kvällsmat. Jag åt den inte men älskade doften av den nybakade puddingen. Överbliven sås och potatis och en och annan köttbulle blev snabbt en pyttipanna. En kladdig pytt, med gudomlig smak, som knappt behövde tuggas. Det var därför en idealisk rätt för kräsen sexåring som nyss tappat tänderna.

Mamma åt alltid efterrätt. Ja, hon lagade förstås så att vi alla kunde få: oftast fruktkrämer av äpplen, plommon eller krusbär, med en bas av den sylt hon tidigare kokat och lagrat. Men det var nog inte varje dag det serverades dessert. Möjligen åt vi en frukt. Vi barn gillade inte hennes egen dagliga favorit efter maten: lingon och mjölk. När vi andra med egna ögon såg att sylten var slut i burken hällde mamma mjölk i den och rörde runt tills mjölken blev lila. Sen slevade hon i sig lingonmjölken direkt ur burken.

Spadet från kokta märgben användes till rotmos eller köttsoppa. Ett underbart smakrikt spad, men jag fick med svårighet ner de kokta morötterna. Jag föredrog råa grönsaker. Att svälja slamsor av purjolök var direkt kräkframkallande, så de brukade bli kvar på tallrikskanten. Idag älskar jag mjukkokta rotfrukter, gärna som mos, och kan längta efter de ljusa tärningarna av kokt kött som var så mört att de föll i småbitar i soppan, bara man petade på det.

Mamma i sin tur lärde sig återvinning av sina föräldrar. Hon är uppväxt på en bondgård med, i princip, självhushåll. Morfar var en sparsam man som visste att ta tillvara naturens gåvor. Han odlade potatis, rotfrukter och kål på stora fält. I kökslanden växte dill, persilja och rädisor. Någon gång kunde vi få tillåtelse att dra upp en pytteliten morot. Vi borstade av jorden mot gräset och knaprade på den söta primören. Sockerärtor kunde vi också få lov att ta, någon gång. De var, om möjligt, ännu godare än moroten.

Krusbären växte utmed potatisåkern. En gång räknade jag till tio olika sorters krusbärsbuskar, små gula håriga som var ljuvligt söta, stora orange, med och utan hår, pyttesmå gula utan hår, gröngula, surare än de andra, röda med ljust gulgröna strimmor. Taggarna var ett lämpligt skydd mot alltför glupska barn, som riskerade magknip. Vinbär fanns både röda och svarta och någon enstaka buske med vita bär. De svarta var morfar mest rädd om. Annars fick vi barn lov att äta både krusbär och vinbär.

Däremot fick vi inte utan vidare ta av den frestande frukten. Fruktträdgården var som från en sagobok, med körsbär, plommon, päron och äpplen av flera sorter vardera. Gråpäron och Greve Moltke. Skira glasäpplen och Ingrid Marie. Blåröda Viktoriaplommon och gula, som jag aldrig hörde namnet på. Fallfrukt av äpplen, päron och plommon var tillåtet. För det mesta var de maskätna och ratades av oss barn. Men morfar ingav respekt, så bara någon gång tog vi olovandes direkt från träden. Det var plommonen och bigarråerna som lockade mest.

Körsbärsträden bar gulröda bigarråer, svarta moreller eller sura klarbär. Träden var så höga att fåglarna kunde hålla kalas i kronan utan att bli störda. De älskade körsbär lika mycket som vi.

Morfar bryggde vin, gjorde inläggningar och lagade sylt och saft av det mesta. Mitt första glas vin var en äppelbrygd som morfar bjöd på ett kalas, då jag inte ens fyllt tolv. Jag kan inte minnas att jag blev påverkad. Kanske var det inte så starkt, fast det betvivlar jag, eller så fick jag bara en äggkopp att dricka ur.

När mamma var arton år hade hon gift sig och fått min äldsta storasyster. Hennes man var sjöman och ute till sjöss långa perioder. Hon återvände därför till barndomshemmet då hon behövde fylla på skafferiet. För födan fick hon först arbeta. Skörda potatis och grönsaker. Vid höbärgningen var det nog mest att göra. När hon gjort några dagsverken på fälten kunde hon cykla tillbaka till sitt rum och kök, med barnet på pakethållaren och kappsäck på styret, fylld av potatis, morötter och kålrötter.

Till den nybyggda och moderna lägenhet vi flyttade till 1963, då jag skulle fylla två, hörde ett källarskafferi med hyllor. Våra var fyllda av glasburkar med inlagda päron. Vi fick stora kassar med Greve Moltke och gråpäron hem från besöken hos morfar och mormor. Gråpäronen skulle ätas som de var. Det var ofta hårda ”stenar” i dem och gav en torrhet i munnen. Grevarna Moltke var av mera upphöjd art. De skulle konserveras och plockas fram lagom till vintrarnas brist på färsk frukt. Mamma och pappa arbetade tillsammans med inläggningarna. Mamma kokade sockerlag och pappa steriliserade burkar och gummiringar. De inlagda päronen brukade serveras efter söndagssteken. Kanske med en skvätt grädde, men utan glass och After eight. Än idag har jag svårt för päron, i synnerhet de inlagda. Det var roligare de gånger vi fick chokladpudding eller, mera sällsynt, marängsuisse.

Av äpplena vi fick med oss hem kokte mamma äppelmos. Troligen konserverades även den på samma vis som päronen, i steriliserade glasburkar, men det är inget jag minns. Äppelmoset fick vi ibland till pannkakorna, fast oftast serverades lingonsylt. Jag hade velat ha jordgubbs- eller hallonsylt, men hallon och jordgubbar fanns inte i sådana mängder på morfars gård, om de fanns alls. Äppelmoset använde mamma också i rulltårtor. Och när det inte gick att få ut ett enda lingon till ur den tömda burken, kunde äppelmos och mjölk vara det som fick avsluta mammas middag.

Mamma fyller snart 78. Eftersom morfar och mormor är borta sen länge och gården splittrad och såld, tar hon vara på fallfrukt och plockar bär hos vänner och bekanta som själv inte orkar. Sen går hon hem, sköljer, skär bort bruna fallskador och maskhål, skalar och kokar. Som tack återbördar hon en del av den förädlade skörden tillbaka till de ursprungliga ägarna. I glasburkar med lock, dock ej steriliserade på gammalt vis, utan med luftficka under locket så de går att frysa. Eller i återvunna mjölkkartonger. För alla förpackningar i papp, glas och plast diskar hon noga och tar tillvara. De som inte återanvänds och fylls med frukt och bär, plattas ihop och bärs till återvinningsstationen. Vinbär och äppelmos äter hon till frukostgröten eller lägger i kaksmeten. När jag åker därifrån har jag en kartong äppelmos i väskan. Vid besök har hon ofta med en vinbärskaka istället för en blomma. Och efter att hon plockat undan disken som tack för maten, undrar hon alltid var jag samlar de tomma förpackningarna.

En återvinnare av sin tid.