vardagspoeten.blogg.se

Från barndomens dilemman och höjdpunkter till det rika livet efter femtio.

Om vänskap

Publicerad 2013-04-08 19:43:00 i 60-tal, 70-tal, Allmänt, HSP, I minnenas skattkista, Livet efter femtio, barndom, livets mening, livsberättelser,

Som barn hade jag turen att ha en bästis utan att veta att det kallades så. Det var självklart att vi, varje dag och varje ledig stund, skulle vara tillsammans. Vad vi gjorde spelade mindre roll. Det var sällan något vi planerade innan. De gånger vi ändå gjorde det, var det ett äventyr för bara oss två. Något som stärkte vår gemenskap. Något som ingen annan delade.

Hon bodde med sina föräldrar och två yngre syskon i lägenheten ovanför vår. Varje morgon ringde hon på min dörr. Väntade där innanför tröskeln, med långt, mörkt, böljande hår och stora, lysande blå ögon som fick mig att ivrigt skynda mig för att, tillsammans med henne, gå till skolan. Från sandlådan och över första till sjätte klass var vi oskiljaktiga. När någon av oss var sjuk, skickade vi brev via ett snöre och en klädnypa mellan våra balkonger. Vissa dagar kunde snöret åka upp och ner många gånger även vid friska perioder.

 

I skolan satt vi intill varandra, de gånger vi fick välja. När vi inte fick välja, blev vi sura och gjorde uppror mot fröken. Det hjälpte aldrig, men den gemensamma kampen mot överheten stärkte oss. När det var dags att rösta på årets Lucia, röstade vi på varandra. Vi delade halvlitersglasspaketen exakt på mitten och såg alltid till att vi köpte lika fina glitterkalendrar till advent. När någon av oss ändå ville byta, gick den andra genast med på det. Vi hjälptes åt med läxorna, förhörde varandra inför prov. När någon vågade attackera en av oss var den andre snart där till försvar. Till och med de första pojkvännerna delade vi. Några veckor med den ene, sedan bytte vi med varandra.

Jag måste ha älskat henne, och hon mig, men vi behövde inga ord för att bekräfta det. Vår gemenskap var given och den som försökte dela på oss var en orm. För i varje paradis finns förstås minst en sådan. I mitt fall var det en grannflicka med gift i sin tunga, som ibland kunde få för sig att stjäla min vän.

 

Under ett helt sommarlov var det jag som var svekfull. Min bästis var vid sin sommarstuga när ormen dök upp. Grannfrun hade tagit sig an ett sommarbarn. Flickan från Kungälv var exotisk men obalanserad. När hon ritat egna extremiteter på mina fina klippdockor tröttnade jag på henne och stod återigen och ringde på min bästa väns dörr.

Vi kunde vara ett dussin barn som lekte gömme eller spelade Guld, silver, brons, med tennisboll mot husväggen, men tre gick inte att vara.

 

Det var tryggt med tillhörigheten. En tillit som var grundad i alla de morgnar vi gått tillsammans till skolan. Alla de gånger då vi tog våra skolväskor och gick hem igen. Alla tillfällen då vi känt oss sjuka och följt varandra till skolsköterskan eller hela vägen hem. Alla de lördagar och söndagar då vi låg sida vid sida på mattan i mitt rum och läste de högar med böcker vi släpat hem från biblioteket. Hur vi bytte kläder med varandra och till och med kunde lura våra egna föräldrar. Allt svetsade oss samman.

I våra yngre år hände det att vi blev osams. När ingen ville ge efter tog vi till det tyngsta artilleriet vi kunde komma på. Jag hotade med min storasyster, hon med sin mamma. Men när de började agera, var vi redan vid varandras sida igen. Och det förekom svartsjuka de gånger det bara fanns en pojke, som inte ville bli delad på. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra igen. Avundsjukan från andra flickor, bekom oss inte.

Sista gången min vackra vän och jag skildes åt, var i tonåren. Det var ingen orm den gången. Hennes Adam hade dykt upp, med fikonlövet käckt på svaj. Hon var förlorad för mig och jag förstod att dra mig undan. Det blev för gott. Jag fann för bäst att ge mig ut i världen och leta efter min egen Adam. Ofta har jag tänkt att jag gjorde fel som drog? Men inte kunde man vara tre?

 

Som vuxen saknar jag ofta detta självklara. En tillhörighet utan ifrågasättande. Ingen undran, grubbel och funderingar om varför hen gjorde si eller så. Vad det kunde betyda eller inte kunde betyda. Varför hen sa som hen gjorde.

Krångla till det som kunde vara enkelt. Intellektualisera känslorna. När började jag med det?

 

I gymnasiet fick jag en ny bästis.  En som förstod mina problem utan att jag behövde många ord för att förklara. Vi hade vuxit ifrån att dela pojkvänner, men skrattade så vi skrek, i situationer då ingen annan skulle skratta.

Också vi skildes åt. Denna gång var det inte jag som drog. Hon hittade sin Adam och bildade familj på andra sidan jordklotet. Men vi två skildes inte åt för gott. Hon grät tillsammans med mig då jag förlorade min son i fosterlivet och jag gladdes med henne då hon födde sin första dotter. När vi båda födde andra gången med någon månads mellanrum, då kunde vi vara lyckliga över våra nyfödda tillsammans.

Genom flera decennier har vi fortsatt att träffas. Sällan men regelbundet, trots det geografiska avståndet. De första minuterna då vi ses igen gråter vi. Sedan skrattar vi resten av tiden. I torsdags kväll satt jag åter på hennes väska medan hon, under svettig kamp, försökte stänga locket. De tårar som sprutade från bådas ögon då, kom sig inte av smärta eller sorg, trots att hon skulle åka igen morgonen efter. Tårefloden tillhörde det skratt med ursprung ur en gemenskap, som ingen annan skulle förstå sig på.

 

Det är inte den vänskapen som behöver intellektualiseras, försöka begripas. Vänskapen, den som lever, oavsett avstånd. Jag har flera vänner som jag håller mycket av, men saknar ofta den skatt man finner kanske bara några gånger i livet. Den som befinner sig mer än en regnbåge och ett världshav bort, då andra vågor sköljer över mig. De som rör sig i motsatt riktning. De som inte kan skratta och gråta med mig. De som får mig att känna mig ensam. Dem jag inte begriper mig på.

Sorg är kärlek som förlorat sitt hem

Publicerad 2013-03-26 19:47:00 i Allmänt, I minnenas skattkista, Livet efter femtio, barndom, livets mening,

När pappa blev sjuk och jag inte kunde hjälpa honom briserade min självtillit. Medan jag försökte leva som en vanlig tonåring, med skola under veckorna och killar och fester på helgerna, fanns pappa hela tiden i mina tankar. Som en oro i min kropp.

Jag försökte leva som alla andra, men misslyckades för det mesta.   

Hans öde fyllde själva mitt blod. På morgonen, efter att jag kanske sovit under några oroliga timmar, var pappa det första jag tänkte på. På bussen på väg till skolan, de dagar jag åkte dit. Under lektionerna, de jag orkat ta mig till. Det fanns lärare som kunde möta min blick och förstå utan ord.

Det fanns sådant som var intressant nog att, åtminstone för en stund, kunna distrahera. Det fanns tillfällen då jag kunde glömma. En famn jag kunde vila i. Tillfällig närhet som gav tröst.

 

Men pappa var alltid närvarande. Det fanns ingen annan, inget annat, som var viktigare. Så ofta jag kunde och orkade tittade jag till honom. Lagade hans älsklingsrätter, lånade ut böcker, diskuterade politik och lyssnade på musik under ett par timmar. Eller samtalade om livets omständigheter, om orättvisor, om ensamhet och dödsskräck. Jag lyssnade och försökte ge tröst.

Ändå räckte det inte. Ändå kände jag att jag svek.

Ibland förmådde jag bara att gå förbi och i smyg kika in genom hans fönster där jag kunde se att han levde, andades, fanns till. 

Jag räckte inte till och det fanns ingen annan.

 

Jag har ofta tänkt på den tiden. Hur jag befann mig i ett mellanrum i tiden. I ett vakuum. Hur jag levde som i ett undantagstillstånd. Jag har hamnat och tillbringat tid i liknande tillstånd, vid fler tillfällen senare i livet. Det blir inte lättare, men ändå aldrig lika svårt som det var då. På väg ut i vuxenlivet, men utan karta, kompass eller guide.

När pappa slutligen lämnade mig för alltid rasade hela min existens. Men efter begravningen så syntes sorgen inte längre. Rustningen var redan på och jag verkade nog ta det bra. Jag jobbade, blev snart förälskad och reste från hemorten. De flesta av de gamla möblerna hade jag gett bort eller magasinerat, men bagaget var tungt. Jag var på en flykt ingen kände till. I mig bar jag en ömtålighet som inte tålde att visas för världen. Jag var ensam och skulle komma att bli oerhört vilsen.

 

Alla människor har en ryggsäck av erfarenheter från barn- och ungdomstiden som påverkar hur de senare kan hantera sitt liv. Jag undrar än, mer än trettio år senare, hur mitt skulle gestaltat sig om inte pappa blivit sjuk. Om han inte hade lämnat mig så tidigt, tvingat mig att klara mig själv. Ibland känner jag mig stolt. Jag har ensam tagit mig fram på okända marker, letat nya vägar, följt mitt hjärta. Ofta har hjärtat lett mig fel. Ibland har jag följt irrbloss och gått vilse. Tilliten till andra har rasat som korthus. Tilliten till mig själv och mitt eget omdöme, till mina förmågor, till själva mitt egenvärde, har sprängts till spillror igen och om igen. Jag har fallit och blivit liggande en tid. Men jag har överlevt, pusslat ihop resterna, rest mig och valt väg i nya korsningar.

 

Jag tror att det är kärleken som hjälpt mig. Min pappas oändliga. Den räckte till och fanns där för mig under mina tidiga år. Den grundlade min tro på varje människas inneboende godhet. Den har tröstat mig då jag har misslyckats i mina relationer. Den har närt mitt hopp om att åter hitta kärlek, om inte lika villkorslös, så ändå en som bygger, en som ger ömsesidig glädje och näring. En som räcker till.

Att vara tjej på 70-talet

Publicerad 2013-03-07 19:36:00 i 70-tal, Allmänt, I minnenas skattkista, feminism, livsberättelser,

Att vara tjej och fylla tonåring under 70-talet var på många vis annorlunda än nu. Hår under armarna var statushöjande och något man gärna visade upp i ärmlösa vida linnen. Även på benen fick håren växa och brösten gungade fritt utan band och byglar. Kvinnorummet av Marilyn French kom ut 1977, samma år som jag fyllde femton. Det var knappast någon i min familj eller omedelbara omgivning som hade läst den, men hela samhället var under ett omvälvande rus av kvinnofrigörelse. Det var därför vi, stolta över våra växande kroppar, fria kunde gå runt i våra tajta jeans, håriga och utan bh. Men vi var helt omedvetna om vad som föregått vår historia. Vilka som gjort det möjligt för oss att kunna vara dem vi var. Vi hade fullt upp med att hjälpas åt att klämma ihop jeansen över magen. De var så trånga att vi fick dra upp dragkedjan med tång. Killarna, med sina smala höfter, fick bättre plats i jeansen. Som väl är varade den ”supertajta” perioden bara en kort tid.

 

Även bland vuxna kvinnor blev det allt populärare att använda långbyxor. Men de syddes på samma vis som herrbyxor. Under 70-talet lanserades något nytt: en dambyxa i 24 storlekar under namnet ”Alla stjärtars byxor”. De var i stretchgabardin och saknade bakfickor. Man hade svängrum men baken såg enorm ut i dem. Jag fick ett par, men de var väl damiga för att jag skulle trivas i dem. Puss&Kram var den första butik som vände sig direkt till tjejer. De var alltför dyra men jag fick efter tjat ändå ett par jeans av märket, med pengar från de snälla föräldrarnas begränsade tillgångar.

 

Intresset för sex vaknade på allvar i takt med att kropparna fick kvinnligare former. Vi smygläste ”Läsarnas bästa sexhistorier” i våra fäders ”Lektyr” och ”FiB Aktuellt”, parallellt med de nästan lika vågade novellerna i Mitt Livs Novell. Ungdomsboksförfattare som Hans-Eric Hellberg tog ansvar och började skriva om ungdomars nyvaknande sexualitet i böcker som ”Kram” och ”Puss”. Böcker där flickor inte var objekt, utan lika självständiga och frigjorda som pojkar.  Att vi putade ut på olika ställen var av underordnad betydelse. Jag lärde mig att kroppen var en tillgång och en källa till njutning, för båda könen. 

 

Men det fanns de som inte gillade hur samhället förändrades. De blev rädda. Backlashen hade redan börjat då John Grey, med sina vansinniga teorier, kom ut med sin bok ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”, 1992. Bh:arna var på igen och rakhyvelproducenterna kunde slicka sig om munnen. Idag kan man inte öppna en så kallad kvinnotidning utan att i ansiktet få slängt artiklar om bästa sättet att gå ner i vikt. Idealen har länge varit skruvade. För att uppfylla dem är många beredda att ta till kniven för att få större bröst och plattare mage eller fylla läpparna med nervgift.

 

Kroppsfixering är idag ett stort och växande problem. Från början rörde det i första hand flickorna, men även pojkar har anorexi och kroppskomplex. Idag finns det en grupp välbesökta webbsidor som kallas ”thinspiration” och som går ut på att man ska visa upp och få beundrande kommentarer till sina anorektiska kroppar!

Det fanns personer med ätstörningar även under mina tonår, men de var få. Visst var även jag störd över min bulliga mage, som jag idag vet kom sig av laktosöverkänslighet och för många av pappas limpmackor, men den hindrade mig inte från att gå i bikini på stranden. Jag trodde inte att magen var avgörande för hur andra skulle uppfatta mig. Vi flickor jämförde visserligen våra kroppar men om man hade en tjock eller smal mage visade sig vara helt betydelselöst i pojkarnas nyöppnade pubertetsögon.  Det viktiga var, då som nu, hur man såg på sig själv och att man respekterade varandra.

Att kvinnors och mäns naturliga fysionomi är olika, men att känslor och behov är genuint mänskliga och desamma, är vi många som vetat från barnsben. Nu finns det också forskning som bevisar det.

 

Många ungdomar blir stressade av utseendeidealen, även de som genomskådar och ifrågasätter dem. Andra blir arga och agerar. När en hårig armhåla dök upp i ett publikhav på ett evenemang som visades i tv för ganska exakt ett år sedan, blev det uppror bland hårmotståndarna. Tjejen som inte hade rakat sig blev ett offentligt hatobjekt. Hår var av någon anledning äckligt. Men svaret kom blixtsnabbt: Facebookevenemanget "Ta håret tillbaka" engagerade mer än 15 000 deltagare. Dess syfte var klockrent: att peppa alla att ta tillbaka beslutanderätten över sina kroppar. Att var och en är i sin fulla rätt att själv bestämma, om man ska raka sig eller inte!

 

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/man-och-kvinnor-ar-fran-samma-planet

http://thinspiration-pictures.blogspot.se/

http://www.sahlgrenska.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter+Detalj/gymnasietjejer-mer-missnojda-med-sin-kropp-an-killar.cid1068446

http://www.alingsastidning.se/puff_visa.asp?id=872&sidnamn=ALINGS%C3%85S

Pojke eller flicka. Vem var det som brydde sig?

Publicerad 2013-03-05 21:06:00 i 60-tal, 70-tal, Allmänt, I minnenas skattkista, barndom, feminism, livsberättelser,

Det fanns förstås korta stunder då jag vaknade till ur min bekymmerslösa lek med kamraterna. Gånger då jag slutade dansa och sjunga. Förstod att det fanns saker att bevisa. Det räckte inte längre att mamma och pappa tyckte att jag dög. ”Varför är det bara pojkar som är duktiga i den här klassen?” sa min lärare en dag då jag gick i fjärde klass. Ulla hade haft klassen en termin och sett hur pojkarna drog ifrån, framförallt i matematik. Hur jag reagerade minns jag exakt. Den inre vreden som växte från magen upp i huvudet och senare visade sig som de högsta betygen i min lärares ämnen, då Ulla och jag slutligen tog adjö av varandra efter sjätte klass. Jag var redo att gå vidare till högstadiet. Laddad av hennes tro på mig och de andra flickorna, vars betyg hon också kunnat höja. Ulla var min lärare i mellanstadiet och troligen den första medvetna feminist jag stötte på. Men då uppfattade jag henne bara som provocerande. Många var de gånger då Ulla och jag bråkade genom de tre åren. Men fler var dagarna då vi var goda vänner som respekterade varandra. Jag var också den som senare fick förtroendet att vara barnvakt till hennes förstfödda dotter.
 
Min allra bästa vän under många år var en flicka, men jag umgicks med vänner av båda könen. Om någon stördes av det handlade det om vuxna med alltför vidlyftig fantasi. Vid ett tillfälle hade min kompis och jag besök av två pojkar utan att någon vuxen var hemma. Vi var alla tolv år gamla, till största delen okyssta och ägnade oss åt att lyssna på musik och spela kort. En granne meddelade strax vidare att hon sett "okända ansikten" i vårt fönster. Så snart pappa och min kompis mamma fick höra pratet, gick de raka vägen upp till den skvallrande damen som fick veta att hon levde.
Det var så fritiden såg ut. Ibland umgicks jag bara med pojkar, ibland bara med flickor. Ibland var vi alla tillsammans. Könet var inget jag funderade över eller stördes av.
 
Då jag började sjuan fanns det mycket som var spännande. Inte i första hand de nya skolämnena, även om språken intresserade. Inte heller lärarna imponerade. Nej, det var de nya kompisarna av båda könen – och en och annan med särskild lyskraft – som attraherade. Det fanns dock en person av manligt kön som var mer av en avart. "Tjejer kan inte bli poliser!" flinade han. Inte för att jag hade ambitioner åt det hållet, men bara åsynen av hans hånfulla ansikte kunde reta upp mig. Han fortsatte på samma vis genom hela högstadiet och senare under gymnasiet. Denne kille blev senare en framgångsrik företagare och har tjänat många miljoner. Jag kan förstås inte veta det säkert, men härskarteknikerna har han antagligen fortsatt att odla. Han var emellertid den ende jag under den tiden träffade på, som trakasserade personer bara just av den anledningen att de var av kvinnligt kön. Naturligtvis var han en för mycket.

Jag föddes till egenvärde

Publicerad 2013-03-04 20:15:00 i 60-tal, Allmänt, I minnenas skattkista, barndom,

På fredag är det Internationella kvinnodagen. Tänkte därför inleda veckan med hur min relation till män startade. Med en pappa som jämnt bar omkring på mig som baby och var uppmärksam på varje nyans av missnöje hos sin dotter, ligger det kanske närmare till hands att tro att jag skulle bli en Kejsarinna av Portugallien än att jag skulle bli feminist. Men feminist blev jag och det med grunden i min bakgrund.

 

Under mina första år lekte pappa med mig på ett vis som på 60-talet sannolikt var rätt ovanligt för en pappa. Han nynnade vaggvisor då jag skulle sova, ritade teckningar och läste böcker för mig. Hans knä var alltid ledigt för mig att sitta på. När jag tidigt lärde mig läsa fick jag höra hur begåvad jag var, samtidigt som han ofta sa att han tyckte jag var vacker. Men min far avgudade inte bara mig, han tillbedde överhuvudtaget kvinnorna i sitt liv. Jo, det var han som drog hem inkomsterna och tvättade bilen och visst var det mamma som lagade mat, städade och tvättade, men vi var juvelerna i hans liv. När farmor dog var han förkrossad under lång tid. Men han fortsatte att läsa för och leka med mig och min syster. Han spelade på sitt dragspel och lät oss sjunga till. Fick tröst av vår närvaro. Utan sina kvinnor skulle hans liv te sig tomt och meningslöst. Jag visste det och kände mitt värde, fast jag inte då reflekterade över kön.

 

Ibland klagade pappa över de kvinnliga arbetskamraterna på bageriet där han jobbade. De var både större och starkare än han, som var liten och smal. Ändå förväntade de sig att han skulle ta hand om de tunga mjölsäckarna. Det tyckte jag också var märkligt. Och orättvist!

Jag hade ingen bror på den tiden och vet därför inte om han skulle ha behandlats annorlunda, men jag såg pojkkusinerna både diska och torka liksom vi systrar fick göra. Vi hjälpte till hemma, men ytterst måttligt. Mamma ville att vi skulle ha tid för läxor och kamrater, vilket hon aldrig fick som barn, och befriade oss från det mesta av hemarbetet. Barbie och klippdockor var favoritleksakerna vid sidan av böcker, men jag önskade mig hett och fick ett ishockeyspel i julklapp ett år. Vi hade turneringar hela den vintern. Vad jag minns var mamma bäst och vann flest gånger. Hon är ännu tävlingsmänniskan som ger allt!

 

Båda mina föräldrar hade fullkomligt förtroende till mina förmågor, medan jag själv mest läste, lekte och sjöng, utan att fundera på om jag verkligen kunde duga som jag var. Att jag skulle växa upp till kvinna och inte till man, kändes inte som något problem.

Men jag fick tidigt insikter av annat slag. Pappa berättade med emfas om Andra Världskrigets fasor och om alla människors lika värde. Han lärde mig ord som solidaritet och hur viktigt det var att vara ansluten till en fackförening. Hur man skulle deklarera var det han som lärde mig, liksom hur praktiskt det var att organisera sina papper. 

 

Inför riksdagsvalet hade pappa och jag vilda diskussioner. Vi var inte alltid helt eniga men respekterade till sist varandras åsikter. Då jag blivit lite äldre delade vi med oss av böcker vi läst och musik vi tyckte om, som jämlikar.

Jag hade visserligen sett hur mammas självkänsla stärktes då hon skaffade ett arbete, fick egna inkomster och kunde ta körkort, men jag satte det inte i samband med kön, utan med hennes uppväxt. Hon var lärd att alltid sätta andras behov högre än sina egna. Med körkort och egna pengar växte hennes självständighet. Hennes egenvärde steg, gentemot hela världen.

 

Det dröjde fram till efter tonåren innan jag blev uppmärksam på, och började fundera över, de orättvisor som fanns i samhället om man jämförde kvinnor och män. Jag hade fått lära mig att reflektera, diskutera och ifrågasätta. Människans egenvärde var däremot odiskutabelt, oavsett kön. Det var således en helt och hållet intellektuell och inte känslomässigt baserad insikt hos mig, att ta ställning och kalla mig feminist. Till skillnad från klassaspekten, som var betydligt mer avgörande för min framtid, då jag på egen hand behövde ge mig ut i världen.

 

 

Morfar åt närproducerat

Publicerad 2013-03-03 19:36:00 i Allmänt, I minnenas skattkista, barndom, mat och hälsa,

 

Morfar föddes år 1900 och han dog 76 år senare. Gammal men inte jättegammal. En ålder det inte alls är ovanligt att personer avlider i, även om man idag ofta blir ansenligt äldre. Det ironiska, när man tittar på morfars livsstil, är kanske att dödsorsaken var magsäckscancer.

Morfar var bonde och levde i självhushåll. Allt han stoppade i sig hade han själv producerat. Han satte sin potatis varje vår då tjälen gått ur marken, kupade den och såg blasten växa och bli gröna. Sedan skördade han och lagrade i potatiskällaren för hushållets behov. Likadant var det med morötterna, kålrötterna och rädisorna. Och persiljan, dillen och sockerärtorna växte i trädgårdslandet utanför huset. Morfar skördade äpplen, krusbär och plommon i en mångfald av sorter och kokade sylt och saft. Päronen koktes med sockerlag och konserverades i steriliserade glasburkar.

Det blev alltid ett överskott. Flera gånger i veckan under skördetid lastade morfar sin cykel, han hade inget körkort, med frukt, bär och potatis och cyklade till marknaden, en mil från gården.

 

I hönshuset plockade han ägg och nackade en och annan höna. Grisen fick leva fram till i början av december då slaktmasken togs fram och julen var räddad. Allt togs tillvara. Grisblodet tappades i hinkar för att sedan vispas ihop med mjöl till blodpudding och korv. Mjölken var opastöriserad och inte heller homogeniserad. Den feta grädden kunde man skumma av och vispa till garnering av tårtor eller servera till de inlagda päronen. I källaren var det svalt och förråden var fyllda.

På fälten växte och mognade vete, havre, korn och råg. När hösten kom var det skördat och sänt till kvarnen för att återkomma som mjöl i säckar, till brödbaket.

 

Morfar var utomhus hela dagarna. På en gård finns det alltid jobb och stövlarna kom på i arla stund, oavsett årstid. Någon gång under dagen då morfar hade en minut över ropade han på sin bästa vän, Blenda. Hon var en ardennerhäst som gick fritt på morfars marker som inhägnades enbart av en stengärdsgård som morfar själv byggt. Vid grinden möttes de båda, Blenda och morfar. Kelade och pratade en stund. Blenda jobbade på äldre dar mest under vintern då morfar gallrade i sitt trädbestånd eftersom traktorn hade minskat hennes arbetsbörda under skörd och höbärgning. Nu var hon mest en samtalspartner. Men morfar gick inte i pension. Han tog sin förmiddagsvila varje dag efter morgonrutinerna i lagården och sov några timmar under natten. Det var först när cancern kom som han blev tvungen att ligga i sängen hela dagarna. På sex månader bröts hans kropp ner och sedan var det slut på morfars liv.

 

Om orsakerna till varför en person får cancer i magsäcken diskuteras det, skriver netdoktor.se. Magsäckscancer kan utvecklas från andra magsjukdomar, till exempel långvarig magkatarr och magsår. Heliobacter, magsårsbakterier, kan ge upphov till cancern. Ärftlighet kan också spela roll. Miljöfaktorerna är viktiga: alkohol, rökning och saltade animalier ska undvikas, medan man tror att livsmedel som mjölk, frukt och grönsaker minskar risken. Fysisk aktivitet, vet vi också, förebygger cancersjukdomar.

 

Som vi ser så levde morfar näst intill enbart på närproducerad mat i självhushåll. Potatis, kål och rotfrukter var basföda. Färsk frukt och grönsaker ingick i varje måltid. Brödet var surdegsbakat på egen säd i hans eget kök. Pålägget var ofta hemmakokt mos, han kokade ägg från det egna hönshuset och till den egenstoppade fläskkorven åt morfar sin egenodlade potatis och såsen var kryddad med egen pepparrot. Morfar varken rökte eller snusade och drack bara undantagsvis alkoholhaltiga drycker. Han rörde sig oavbrutet, var utomhus året runt och fick de så viktiga D-vitaminerna på köpet.

 

Under de senaste fyrtio åren har förekomsten av magsäckscancer minskat med två tredjedelar. Bättre hantering av maten är en orsak. Det minskar de farliga bakterierna som kan ge upphov till sjukdomarna i magen. Bättre mediciner mot magsår och magkatarr och ändrade matvanor anses också ligga bakom minskningen av magsäckscancer, skriver cancerfonden.se. Samtidigt ökar förekomsten av andra cancersjukdomar.

Mamma kunde glädjas åt sitt första kylskåp 1963. Idag kan vi inte föreställa oss ett kök utan kyl och frys för att förvara våra livsmedel. Vi må ha bättre mediciner men när vi tittar på vad vi stoppar i kylskåpet skiljer det sig en del från morfars kost. Jo, vi vet vad vi bör äta men köper ändå färdigrätter från frysdiskarna med diskutabelt innehåll. Snabbmat som hamburgare och pizza slinker ner när vi har bråttom. På fredagskvällarna ska vi mysa med familjen. Då är det enkelt att servera tacos med färdiga såser och kryddblandningar. Vi rör oss mindre och är inomhus mer.

Jag själv är uppväxt på morfars potatis, morötter och äpplemos. Från tonåren ändrade jag mina matvanor radikalt mot snabbmatshållet. Sedan tiotalet år är jag lyckligtvis tillbaka i det egna köket.

 

Men vad som händer med min kropp då jag fyllt 76 vet jag ju ännu inte. Att välja vad jag ska fylla min kropp med kan jag bara delvis eftersom jag inte producerar min egen mat, bara tillagar den. Arv, miljö eller livsstil, man kan bara gissa. Ändå känns det bra att göra aktiva val utifrån det jag bestämt mig för att tro på och det jag känner min kropp mår bra av.

Det är nu snart 40 år sedan morfar dog i magsäckscancer, efter ett helt liv på naturens villkor. Var det något i jordarna? Eller i vattnet från den egna brunnen? Berget hans hus var byggt på? Kanske hade han bara otur?

http://blogg.naturskyddsforeningen.se/jonas/2013/02/20/dags-for-action-mot-hormonstorande-amnen/

http://www.aftonbladet.se/halsa/kvinnlighalsa/article16268577.ab

 
http://www.netdoktor.se/cancer/artiklar/cancer-i-magsacken/
 

http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Magsackscancer


 

 

Kattlängtan och verklighetens villkor

Publicerad 2013-02-27 19:36:00 i 60-tal, Allmänt, I minnenas skattkista, barndom, livets mening, människan och djuren,

På morfars höloft gömde sig kattan med sina ungar. Min syster och jag längtade hett efter att lyfta upp de små kropparna i våra famnar, smeka den mjuka pälsen och känna det lilla hjärtat picka under våra handflator. Doppa näsorna i allt det mjuka. Vi visste att de fanns där. Det prasslade i höet och ibland kom kattan fram för att äta. Men ungarna blev kvar, dolda i höet.

Det brukade dröja veckor innan de kom springande och vi kunde stilla vår längtan. Om vi hade tur. De var för det mesta skygga och det hängde på kattan om vi fick tillgång till dem. Och på morfar. Han behövde katter för att hålla efter råttorna men han kunde inte ha gården full av dem, fick jag förklarat för mig. De flesta ungarna fick ett kort liv. Jag tror att morfar slog ihjäl dem. Lade dem i en säck och slog den mot backen. Det var en bit till havet, så att dränka dem blev nog för omständligt. Troligt är att de slutade sina liv som kompost i gödselstacken.

Längtan efter en egen kattunge fanns där under hela min uppväxt. Jag fick aldrig någon. Vi bodde i lägenhet och pappa tyckte inte katter skulle leva så. Jag fick nöja mig med att leta vildkatter under hagtornhäcken i det närliggande villaområdet. Tills de utplånades av jägare på beställning av kommunen.

 

Först som vuxen kunde jag stilla min längtan. Sasha var min rumskamrat under det halvår jag som 25-åring bodde i kollektiv. En egensinnig katt med ett häftigt humör som satte de andra katterna i kollektivet på plats. När jag flyttade fick hon följa med mig. Sasha var ännu valpig, så jag vågade inte släppa ut henne på dagarna då jag var på jobbet. Varje eftermiddag då jag kom hem hade ungfröken gjort nya spår. En sönderriven gardin, nedfallna böcker eller trasigt porslin.

Efter några månader skulle jag resa bort över helgen och Sasha skulle få logi och tillsyn i kollektivet. Ljuset i trappuppgången var trasigt och jag trevade mig upp i mörkret med kattkorgen i handen. Plötsligt kände jag hur min börda lättade. Sasha hade trängt sig ut genom rottingkorgens dörr och sprang med lätta steg upp till sitt födelsehem. När jag kom upp smaskade hon redan på godbitar ur sin gamla matskål medan de andra katterna blängde surt. Mitt hjärta blödde men hon fick stanna där, även efter jag kommit hem.

 

Min andra katt var egentligen min dotters. Ozzy fick namn efter rockstjärnan och uppförde sig som sin namne. Om Sasha varit en egensinnig prinsessa, var Ozzy född till kung. Vi bodde vid den tiden på en bilfri ö där katter riskfritt kunde ströva omkring. Ozzy utökade hela tiden sitt revir. Han hade kontrollen både över slottet, där han serverades sin mat, och över de övriga invånarna som bodde där. Medborgarna i riket var alla hans undersåtar. Den som inte underordnade sig fick alltid sitt straff. Sina egna blessyrer tog Ozzy själv lätt på. Ett sönderrivet öra och en lätt hälta gick över på ett par dagar och han klagade aldrig.

Om kvällarna hängde Ozzy över soffryggen alldeles bakom min nacke. Snusade mig i håret och spann. Men ville jag ha honom i knäet för att kela en stund blev det kalla tassen. De enda gångerna jag kunde lyfta honom utan att han högg tänderna i mig var då jag med milt våld skulle ha ner honom från köksbordet eller diskbänken. Men han trivdes med oss. Det hände att han bestämde sig för att hoppa upp i knäet och kärleksfullt buffa lite med huvudet, gnugga det mot mitt och slicka mig på halsen. Min dotter älskade honom. Hon var också den varelse han trivdes bäst med. Hon slapp hans klor och vassa tänder och Ozzy ville gärna ta sina dagliga tupplurar i hennes säng. När hon kom hem från skolan mötte han henne med ett välkomnande jamande. Ozzy kom och gick som han ville genom en lucka i dörren, jagade och gjorde sina behov i det fria. Hans liv verkade fullkomligt.

 

När vi skulle flytta för att komma närmare skola och jobb, kändes det därför som en omöjlighet att Ozzy skulle trivas i vår stadslägenhet, två trappor upp och utan kattlucka. Via en vän fick vi kontakt med en kattälskande hårdrockare som bodde på en bondgård långt ute på landet. Med sorg och saknad men förvissade om att det var det rätta överlämnade vi Ozzy i hans nya slott.

Sist vi hörde från honom hade han hjälpt till att skotta snö. Kungen hade för övrigt abdikerat, infört demokrati och hälsade att han avsåg att avnjuta sin pension i bekvämlighet framför brasan. Snöskottningen var ett helt unikt undantag på grund av tvingande omständigheter. Kattlådan hade han vuxit ifrån sedan många år men benen var lika korta som alltid och han hade verkligen ingen lust att bli kall om rumpen. 

Jakten på goda minnen

Publicerad 2013-02-26 19:50:00 i 60-tal, Allmänt, I minnenas skattkista, kultur och hälsa, livets mening, livsberättelser,

Jag har alltid sett mig som en ordmänniska. Men när jag vill framkalla minnen är det bilder som kommer först. Ordlösa tavlor. Vårljuset som faller in genom fönstret i den i övrigt dunkla barndomskällaren. Filmer, med människor som agerar, börjar rulla. Jag ser hur mamma kommer in genom dörren med den fulla tvättkorgen som hon hämtat medan jag väntade. Jag ser sedan hennes kläder. Mammas har ett förkläde över sin klänning. Benen är strumpklädda. På fötterna tofflor. Efterhand kommer färgerna. Klänningen är gulblommig. Strumporna i tunn ljusbeige nylon.

Gesterna. Hur snabbt och effektivt mamma matar den silverfärgade tunnan med tvätt ovanifrån.

Till en början är människorna alltid stumma. Någon gång en replik som etsat sig fast. Tyvärr minns jag bäst sådant som kanske aldrig borde ha sagts. Sådant som gör ont. Från barndomens tvättstuga minns jag inga repliker.

 

Goda minnen är svårare att återkalla än de dåliga, läste jag nyss i Svenska Dagbladet. Agneta Lagercrantz som är reporter och redaktör på Idagsidan hade besökt neuropsykologen Rick Hansson som påstår att det är hjärnans fel. Den har samma struktur som på stenåldern och är bra på att uppfatta hot. Om någon säger något elakt, avvisar oss eller gör oss besvikna, reagerar hjärnan omedelbart på det. Hjärnan minns också att det hänt förut och skickar signaler så att vi kan försvara oss. Kanske reagerar vi ibland lite väl snabbt och konflikten är ett faktum. Men positivt är att hjärnan är utvecklingsbar. Rick Hanson säger att vi kan träna upp vår kapacitet för att minnas det goda. Kanske kan de nya kunskaperna ge leda till en bättre värld.

 

Någon hjärnforskare är jag inte, men vill tänka mig att de goda upplevelserna som vi inte minns, lever som ekon i våra egna handlingar, i själva vårt väsen. Men gör inte de dåliga det då? Det vi ältar om och om igen är det nog ingen fara med. Jag tror att det är de omedvetna minnena som är farligast. Att de trauman vi inte riktigt kan komma åt, blandas med det fina vi upplevt och att balansen mellan dem är det som avgör hur vi sedan agerar i världen.

 

Att skriva är ett bra sätt att minnas. Under en period ledde jag skrivargrupper på äldreboenden. Det var magiskt att se de äldre skriva sig fram till ett gott liv. Hur orden blev berättelser när bilderna växte fram.

Det finns många som inte tycker att de kan eller vill skriva. Att berätta är ett annat sätt att minnas. Varje porträtt, jag i mitt arbete har förmånen att få återge i skrift, om någon annans berättelse om sitt liv, blir en gåva tillbaka. Varje människa har ett liv. Personen som får det återgivet blir berörd, ibland kommer det tårar av rörelse. Aldrig ångrar de att de berättat.

När jag har berättat om mina egna minnen för någon, eller i ord skrivit ner de bilder jag minns, kan jag se konturerna bättre. Jag återupplever glädjen, filmen om mitt liv får färg och nyanser. Jag upplever mening.

 

Jag minns dofter. När jag, med mammas arm om min fyraåriga hals, drog in doften av hennes hud. Blandningen av blomdoft från hudkrämen, den lite syrligare svetten och hennes egen unika lukt. Känselminnet är också levande i mig. Hur lent mammaskinnet kändes mot kinden. Rösten. Det är bara någon vecka sedan jag hörde mammas. Skulle jag tveka räcker det med att ringa henne.

Mera sällan minns jag de röster som för längesedan slutat tala.

 

http://blog.svd.se/idagbloggen/2013/02/15/lagra-de-lyckliga-stunderna-blott/ 



Måndag med tomatsås à la Paolo

Publicerad 2013-02-25 20:06:00 i 60-tal, Allmänt, I minnenas skattkista, Livet efter femtio, barndom, mat och hälsa,

Hönor med avhuggna huvuden, springande på gårdsplanen. Bilden lever, starkt etsad på näthinnan. Men den kan inte vara min. Mamma kan ha berättat. Hon som växte upp med djuren, såg dem slaktas och sedan fick dem serverade på sin tallrik. Eller kanske var det pappas historia. Hans bilder var lika starka som mina. Bilderna av skräck, men också de med humor. Hur det var med pappa vet jag inte, men hönorna utan huvuden blev skräck i mina bilder, kanske starkare än om jag sett dem själv. Men grisen såg jag verkligen slaktad, hängande upp och ner i lagårn. Samma långa skära kropp vars sträva ragg jag med spänning klappat bara någon vecka tidigare.

 

Både hönor och gris levde gott tillsammans med morfar. Grisen fick resterna från morfars och mormors hushåll, serverade varje dag i sin ho. En grå sörja som den satte i sig med en imponerande glad aptit. Om dagarna sprang hönorna omkring fritt, pickade i sig frön och grönsaksavfall. Under nätterna sov de tryggt skyddade från räven, på pinnar i sitt eget lilla hus. Mormor stekte pannkakor och bakade sockerkakor på de färska äggen.

 

När jag var liten tyckte jag stekt kyckling var det godaste jag kunde få på tallriken. Den kom inte från morfars gård utan från Konsum. En saftig klubba bredvid potatisen. Ljust brun sås, redd med mjöl och mjölk på kycklingskyn. Om jag orkade fick jag också en flik av det ljusa köttet, mörkt brunstekt på utsidan. Salt, trådigt och lättuggat. Pappa åt inte kyckling så det serverades inte så ofta. Men när vi systrar skulle bestämma en rätt på julbordet valde vi alltid kyckling.

 

Kött från hönor hade redan på 60-talet tappat i popularitet. Själv prövade jag att laga hönsfrikassé några gånger på 80-talet. Med grädde och citron smakade det inte så dumt. Det var också mycket billigare än kyckling. Idag vet jag inte om det ens går att köpa höna.

Istället kan man få kyckling för en billig summa. Sex-åtta frysta kycklingklubbor för några tior. Jag kan inte äta dem. Även de dyrare kycklingfiléerna smakar illa. Den färdiggrillade hela kycklingen är så saltad och kryddad med glutamat att kycklingsmaken inte ens kan anas. Kanske är det meningen. Hur deras korta liv sett ut kan vi lätt föreställa oss. Nyhetsinslagen med djur i trånga burar, långa transporter och andra miserabla villkor är sådant vi kanske vill förtränga, men aldrig glömmer.

 

Jag kan leta efter en butik som för ekologisk, kravmärkt kyckling och hoppas att den smakar bättre. Men samtidigt som kyl- och frysdiskar efter hand har fått sämre kvalitet på sina köttprodukter, har min avsmak för kött ökat. Kycklingen var godare förr. Liksom kasslern, fläskkotletterna och karrén, som inte har hamnat i min stekpanna på många år. Jag väljer allt oftare vegetariska alternativ. Linser, nötter, frukt och grönsaker i olika kombinationer gör mig piggare än förut. Mat som inte tynger. Mat som smakar som jag vill att den ska.

Trots försämrad kvalitet på kött och nyhetsinslag om djurhållningen, har vårt köttätande ökat kraftigt under senare år. Det leder till många allvarliga miljö-, hunger- och hälsoproblem. Köttfri måndag är en kampanj som vill verka för att vi minskar köttkonsumtionen. För att förbättra miljön, hälsan och minska hungern. För djurens skull.

 

Idag lagar jag tomatsås à la Paolo Roberto. Billigare än de frysta kycklingklubborna och garanterat mycket godare. Eftersom det inte är säsong för tomater, väljer jag krossade ekologiska tomater i kartong. Serverar tomatsåsen med bucatini och färskriven parmesan samt en sallad på gröna blad, pumpakärnor och avocado.


http://kottfrimandag.se/

http://www.svt.se/kultur/lasta-positioner-i-fejd-om-kycklingteater

http://www.aftonbladet.se/sommarextra/article15153273.ab

http://www.kokaihop.se/recept/vegetarisk-lasagne-4

 



 

Flugfällan

Publicerad 2013-02-21 19:36:00 i 60-tal, Allmänt, HSP, I minnenas skattkista, barndom, mat och hälsa,

Flugorna fångna i en klistrig remsa under kökslampan. En och annan ännu viftande på vingarna i kraftlösa försök till liv. Jag vill inte titta men blicken dras till de döende. Ännu en fluga lockas mot den kissgula remsan, fastnar med underkroppen, viftar med vingarna, och ger upp hoppet.

Jag vet inte om jag tycker synd om flugorna. Men jag tycker alltihop är äckligt. Varför hänger remsan just där? Över matbordet? Jag sitter i den rödmålade kökssoffan, där morfar brukar middagsvila. Sitsen är rutig. Stoppad, men ändå hård mot skinkorna. Mina ben räcker inte ner till golvet.

 

Mormor står vid diskbänken och skär upp brödet. Tjocka skivor av hembakt. Osten som jag vet är stark och sträv står redan framme på bordet. Under flugorna. De som inte fastnat ännu cirklar runt maten. Hudrosa kalvkorv på ett annat fat. Smöret ligger i en kulle på en assiett och är rumsmjukt. Jag vet att i den blommiga porslinskannan finns det mjölk. Fet, gul och ljummen. När en fluga landar på kanten av tillbringaren viftar mamma bort den. Flugan tar en ny runda och sätter sig på kalvkorven.

 

Morfar dricker det ljusbruna kaffet på fat med en sockerbit bakom tänderna. Mormor späder sitt med grädde och mer vatten. Hon står kvar vid spisen och dricker, gör en grimas och klagar över att det är för starkt. Pappa harklar sig. Morfar grymtar till, tuggar och sväljer. Han har en kula på den skrynkliga halsen som guppar upp och ner. Smörgåsen försvinner i hans stora hand. I den andra har han ett förstoringsglas. Tidningen ligger uppslagen framför honom på bordet. På näsan hänger ett par glasögon som gör hans ögon enorma. Morfar har starr.

 

Jag vill inte ha men får ett stort glas mjölk upphällt. En smörgås läggs framför mig. Jag vill inte ha den heller. Kalvkorv eller ost? Jag föreställer mig att jag ruskar på huvudet. Jag får lite av mormors plommonmarmelad. Ät nu! säger någon, kanske mamma, och jag tar en liten tugga. Det syrliga brödet lägger sig som en luddig matta på tungan, i gommen, bakom tänderna. Smaken av kumminet och fänkålen som mormor haft i, stiger upp i näsan och gör mig yr. Marmeladen killar på tungan och smakar inte av sommarens plommon.

 

Mormor tar ut en sockerkaka ur ugnen. Hon ställer formen på en skärbräda och lägger en handduk över den. Sedan drar hon fram en pall och sätter sig med sin kaffekopp vid bänken. Vaniljdoften sprider sig över köket och dämpar lukten av surt bröd och mjölk. Jag hoppas kakan ska svalna snart.

 

När de andra ätit upp har jag ännu inte fått i mig halva smörgåsen. Mamma sträcker glaset mot mig. Skölj ner med mjölk! Jag vill inte, men sippar lite på försök. Den söta, fadda smaken lägger sig runt brödkladdet, blandar sig, växer. Behöver gå på toa, viskar till pappa som följer mig uppför trappan. Han får lov att gå ner igen när jag tänt ljuset, stängt och låst dörren med haspen.

 

Lukten av ruttnande äpplen. Jag sköljer munnen med kallt vatten flera gånger. Dricker, men bara lite. Vattnet är lite brunt och smakar järn. Nej, morfar skulle inte säga så, inte ruttnande. Äpplena används länge till. Tills de tagit slut och nästa skörd är insamlad och lagrad. Nu ligger de i lådor, med papper under sig och emellan. Gula, med skrynkligt skal. Bruna fläckar som ljusnar utåt kanterna. Alla äpplena är plockade från marken. Direkt från träden får man inte.

 

Toalettrummet har snedtak och man får akta sig så man inte slår i huvudet på några ställen. Det är en del av ett vindsförråd. Det är svalt där och passar för lagring av äpplen, har pappa sagt. Mormor kokar must och mos, morfar gör vin. Vi får hem äpplen och mamma gör mos, ibland kräm som hon vispar med potatismjöl. Krämen tycker jag om, ifall hon inte glömt att rensa bort de vassa skalen som är runt skrotten. Jag äter aldrig av falläpplena som ligger i en skål.

Jag lyfter upp kjolen, drar ner strumpbyxor och trosor och sätter mig på toaletten. Porslinssitsen är sval mot mina bara lår. Fötterna kan vila mot den lilla träpallen.

 

I en låda ligger mormors veckotidningar. Allers och Allas. Och några Land, som är morfars. Jag tycker bäst om Allas. Den har blanka omslag och recept som ser goda ut och som jag skriver av. När det är klippdockor i, som jag tycker är fina, kan jag fråga mormor om jag kan få dem. Men jag vågar inte fråga så ofta. Jag läser berättelser om mammor som tappat bort sina barn och sådana där de kysser varandra och ska gifta sig efter att en massa sorgliga saker har hänt. Jag tycker om de sorgliga sakerna om det slutar lyckligt. Det gör de nästan alltid.

 

När jag suttit för länge så bankar mamma på dörren. Rösten vill att jag kommer med en gång. Jag torkar mig, spolar och tvättar händerna. Handduken är fuktig. Låser upp och glider på strumpfötterna ner för den blankbonade trappan. Önskar mig att bordet är avdukat.

Välkommen till min nya blogg!

Publicerad 2013-02-19 20:25:00 i Allmänt, I minnenas skattkista, Livet efter femtio,

"Nyckeln till livet ligger inte i ägande, utan i skapande."
Så sa Vida Dutton Scudder (1861-1954)
, amerikansk professor, författare, föreläsare och välfärdskämpe.

Håller man med henne måste man ju försöka skapa något. Jag föddes med nyckeln i handen. Sedan har den i perioder varit på rymmen. Jag finner nyckeln men tappar bort den igen.

Men små fragment har den alltid lämnat efter sig. Ledtrådar att följa upp. En bild eller en artikel som någon skrivit. En fågel som vaknat. Grannkatten gömd bakom hörnet. Jag tror att jag är nyckeln på spåren igen och ska försöka måla fram den lite mer, med hjälp av ord. Jag kommer att leta efter fynd att inspireras av, i minnenas skattkista likväl som sådant som är spännande i nuet.

Om

Min profilbild

Vardagspoeten

60-talist Stenbock Kvinna Lillasyster Har en längtan till uttrycket, en dröm om skapandet, men har svårt att förverkliga den Mamma till en efterlängtad dotter Feminist Tänker rationellt, säger min ena syster Reflekterar, säger jag Normkritisk Vatadominans i doshorna Varit sjuk Varit rädd Praktiserar yoga för balans, värme och glädje Äter för hälsa och välbefinnande, helst ingefärsheta linssoppor, bär, nötter och avocado Läser för njutning och lärande Har hjärtat till vänster Jagar goda minnen Lever i läkande Förälskad i och tacksam mot livet https://twitter.com/Vardagspoeten http://instagram.com/vardagspoeten#

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela