vardagspoeten.blogg.se

Att vara såsom en vindflöjel i suget från varandras viftande armar – kan det bli annat än galet?

Jag hävdar att vårt okritiska medhållande med varandra i kritiken av allt som vi upplever är fel i vårt samhälle, tillsammans med att vi själva fråntar oss allt ansvar, är ett hot mot både demokratin, folkhälsan och välfärden.

Göteborgsposten hade nyss en artikel om att det är lika illa med bildningsintresset i såväl medelklass som i arbetarklass. (Jag tror inte de berörde hur det är med överklassen). Vi vill helt enkelt inte lära oss mer. Orkar vi inte bli medvetna eller har vi det för bra för att bry oss?

Folkbildningsandan och tron på det gemensamma är något jag är uppväxt med . Pappa läste engelska på ABF-kurser. Jag fick följa med honom en gång, kanske var jag tio, elva år. Där satt ett tiotal personer med en het längtan att lära. Denna gång ett språk som man kunde kommunicera med ute i världen. De flesta av dem hade förstås en längtan också att resa, men det var få som kunde förverkliga den drömmen.

Andra deltog i bokcirklar, där man diskuterade såväl klassiker som politiska manifest.

Studiecirklar är fortfarande ganska populära bland vissa grupper, men för det mesta stannar vi hellre hemma.

I fabrikernas lunchrum kunde man tidigare finna små bibliotek. Idag minskar både läskunnighet och läsande redan hos ungdomar samtidigt som de flesta skolbiblioteken förpassats till historien. 

Hur tänker jag då att det kan vara ett hot mot demokrati, välfärd och folkhälsa?

Först om hotet mot demokratin

Ett litet, men tydligt exempel är hur vi okritiskt delar och gillar sidor i sociala medier. Sidor som vi inte vet vem som egentligen ligger bakom. Vad som mer finns på denna sida, bemödar vi oss sällan med att ta reda på. ”Men det låter bra.” Det kan vara väldigt banalt och oförargligt, kanske bara ett litet ordspråk à la broderad väggbonad.  Men det kan också vara en sida där man ställer sig emot böneutrop i minareter, för vi håller med om att argumentent ”Sådant hör inte till vår kultur” verkar förnuftigt.

Att det kanske är en avsändare med rasistiska åsikter som ligger bakom, vill vi veta det?

Lättsmält, kräver inget. Populism går ofta hem.

Att kritisera det vi kallar ”makten” är så lätt. Myndigheterna, samhället, staten. Vi glömmer bort att det är vi som har placerat dem där. En del av oss bryr sig inte ens om att gå till valurnorna den där septembersöndagen vart fjärde år, utan ligger lojt gäspande kvar i soffan och släpper inte taget om fjärrkontrollen medan vi tittar med tom blick på vår nya platt-tv med full HD, inbyggd digitalmottagare och USB med HVR-funktion.

Och om hotet mot välfärden

Eftersom det är lättare följer vi hellre drevet än att ta eget ansvar för vårt gemensamma samhälle. ”Det får väl dom göra!” När en av våra kvällstidningar plötsligt drar igång en egennyttig kampanj mot trängselskatten, då gillar vi det. Trots att det handlar om ett avtal som ingåtts av dem vi röstat fram till att ta sådana beslut. Så håller vi med dem som kräver folkomröstning om trängselskatten. Vi plockar upp de argument vi hört andra säga.  ”Kollektivtrafiken är ändå så dålig! De håller aldrig tider.” ”Varför ska jag betala?” ”Jag som måste ha bilen, för att hinna till affären innan ”Bonde söker fru” börjar.”

Politikerna har visserligen också ofta glömt var de kommer ifrån – och skrämmande nog – även vart de är på väg. Författaren och samhällskritikern Nina Björk sa, i  tv-programmet Min sanning, att hon var besviken på Mona Sahlin.  I sitt avskedstal sa nämligen Sahlin att, fritt citerat, ”Ingen som röstade på socialdemokraterna skulle behöva känna att de förlorade på politiken”. Men, sa Nina Björk, (åter fritt citerat) så är det väl självklart att, för ett jämlikt samhälle med minskade klassklyftor, (som väl måste vara det Socialdemokraterna ännu strävar efter,) måste de med mer i plånboken betala för dem som knappt något har. För att arbetslösa, sjuka, ensamstående och fattigpensionär, ska få skäliga levnadsvillkor?

Många av oss anser att arbeta, det gör vi endast för att fylla plånboken. Vi röstar på politiker som vill sänka skatten så att vi kan konsumera flera resor, köpa finare bil, större platt-tv. Fylla våra köksskåp med ännu en hushållsapparat som får damma igen.

Vi väljer hellre konsumtion före samhällsansvar. Kanske konsumerar vi som flykt från oron eller möjligen för att stilla längtan efter något mera upphöjt som vi inte riktigt kan formulera.

Värst är om vi bara är lata.

Hur det än är, så behöver vi bilda oss.

Om hotet mot folkhälsan

Om vi inte bildar oss blir vi kvar i de omedvetnas skara. Omedvetna och okunniga medborgare tappar makt. Om vi inte åtminstone har en visst inflytande över vår egen situation blir vi sjuka. Det finns det mycket forskning om. Om vi inte kan se att våra barns framtid ter sig ljus, om de blir mobbade, deprimerade, får ätstörningar, skyller vi på omgivningen eller, föredrar att blunda.

Den som har läst på kan svara för sig. Tar kontakt med politiker och chefer för skola, hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Kräver skärpning och förändring. Engagerar sig för nya kreativa arbetssätt. Kämpar för rättvisare fördelning av resurser. Tänker klokare tankar.

Ligger vi istället kvar och halvsover i soffan blir både vi själva, våra barn och äldre släktingar allt hjälplösare, allt sjukare.

Och allt dummare.

Men jag har kvar min tilltro till samhället, det gemensamma. Det finns väldigt många som är både bildade och medvetna. Många med visioner de gett sig den på att förverkliga.

Det finns också många som oegennyttigt arbetar för att andra ska få det bättre än nu. Frivilligorganisationer, de återstående folkrörelserna, folkhögskolorna.

De som arbetar med folkbildning.

Så jag funderade på vad jag ska engagera mig i, för att inte vara en av alla som inte tar samhällsansvar utan bara klagar. Jag bestämde mig för Rädda Barnen. En folkrörelsebaserad demokratisk organisation som arbetar aktivt för alla barns rättigheter. Nyligen var jag på deras introduktionsutbildning och anmälde mig till några av organisationens aktivitetsgrupper. Jag hoppas att jag i ett sådant arbete kan göra skillnad.

Och till sist: du facebook-kompis: Bli inte sårad om jag inte gillar eller delar vidare den sida du delat på din tidslinje. Vissa dagar har jag inte tid att se efter vem som är den ursprunglige avsändaren. Eller så kanske har jag kollat vem som ligger bakom ...

Julen var för kommersiell. Påsken något för religiösa. Det var Första maj som var årets högtid. Dagen som skulle firas. Den ledige arbetaren klädde sig i söndagskostymen eller finklänningen och gav sig ut på gatorna för att skandera slagord och sjunga Internationalen med höjd knytnäve tillsammans med andra arbetare.

Vi systrar, förväntansfulla och glada, i likadana tunna jackor och nätta skor, nyinköpta för barnbidraget på vårens tur till Domus i Uddevalla, väntade på den gemensamma parkeringen på att föräldrarna skulle bli klara. Bakom oss skogspartiet med den väg som ledde upp till villaområdet, där några av våra kamrater bodde. Framför oss de prydliga trevåningshusen, med små, men välplanerade lägenheter för framtidstroende familjer, modernt utrustade med kylskåp och varmvatten. En folkhemmets vision som realiserats och som vi flyttat in i bara några år tidigare.

Pappa hade under morgonen brukat borste, skokräm och putstrasa. Skorna blänkte i majsolen. Han klädde sig endast under tvång i kostym och slips, men var snygg ändå i sina välsittande grå byxor med veck vid linningen och den bländvita skjortan med ärmarna uppkavlade en bit upp på underarmarna. Luggen hade fått sig några drag med kammen och böjde sig naturligt i en våg à la James Dean. Hakan var slätrakad och runt honom spred sig en doft av Old Spice. Den röda nålen var instucken i kragen på jackan.

Mamma var som alltid lika vacker, denna morgon i nylagt hår. Den tunna, ljusa poplinkappan var oknäppt och vi kunde beundra den blommiga klänning som så klädsamt följde hennes kvinnliga former. Hon hade kvällen innan sytt de sista sömmarna för att få den färdig. Förutom den röda nålen hade hon en färgglad majblomma instucken i kappkragen. Munnen lyste blankt röd.

Även vår blågröna folkvagn hade gjorts högtidsfin. Nytvättad, vaxad och blankpolerad väntade den på att vi skulle kliva in. Färden gick på krokiga vägar till pappas och mammas födelseort. Pappa visslade och vi flickor sjöng.

I början av tåget gick blåsorkestern. Därefter det lilla samhällets socialdemokrater. Ett samhälle präglat av stenhuggare, fiskare och deras familjer. När tåget närmade sig Folkets Park, smyckat med röda flaggor och vimplar, hade alltfler anslutit sig och djupa mansröster blandades med ljusare kvinnoröster till en enda enig kör i den internationella arbetarrörelsens kampsång framför andra.

"Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.     
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli."

Vi fick kulglass i strut och ballonger med tryckta rosor på. Mamma fick en äkta ros i handen, pappa satte sin i skjortans knapphål.

I Folkets Park väntade talen. De som lovade rättvisa åt det arbetande folket, om enade vi stod. De vars innehåll lovade en framtid, med folkhemmet som en stadig grund och våra regerande politiker som trygga samhällsbärare. Jag hade ännu inte börjat skolan och förstod nog inte vad som sades, och vilka alternativen var, men den högtidliga och stolta känslan av att detta, det var Sverige, vårt gemensamma land med värden att kämpa för, den har jag burit med mig genom åren.

Vad var det som hände?

Medan barnen till de fäder och mödrar, som inte fått plats på den svenska arbetsmarknaden, i morgon kommer att stanna hemma från skolans årliga Valborgsutflykt eftersom de inte har råd med matsäcken, kommer andra att köpa nya smartphones till sina barn, fast de inte bett om dem.  

Samtidigt som bioduksstora platt-tv skruvas upp på den vanlige arbetarens vardagsrumsväggar, sitter ett rasistiskt parti i den svenska riksdagen och tillåts sprida sitt budskap i svenska medier.

Samma år, samma dag, samma klockslag som papperslösa flyktingar jagas på gatorna av statligt tillsatt polis, passar andra på att obekymrat beställa familjens vinterresa till Thailand, på sin extralediga onsdag.

Under arbetarnas internationella högtidsdag.

Tågen för rättvisa har glesnat. Tron på ett rättvist samhälle naggats kraftigt i kanterna. Men på onsdag är det Första maj. Jag hinner fortfarande köpa nya skor. Eller putsa de gamla skinande blanka. Och sedan ger jag mig ut och ansluter mig till de ännu troende.

"... Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär."

När jag fick beskedet att knölen jag hittat var en malign tumör berättade jag inte för någon. Jag kan inte förklara varför. Jag blev stum. Jag samlade ihop mig. Fryste känslorna, kapslade in min rädsla. Kanske förberedde jag mig på reaktionerna. Först efter tre dagar fick min dåvarande sambo veta. Mina systrar kom därnäst, liksom en gammal, nära vän.

Jag behövde opereras två gånger med någon månads mellanrum. Däremellan någonstans blev jag tvungen att berätta för mamma. Jag hade varit rädd för att göra henne ledsen och det blev hon förstås.

Och vad var jag mer rädd för? Döden? Trots att jag drabbats av något som, om jag hade haft otur, skulle kunnat leda dit, var det inte döden jag i första hand oroade mig för, skrämdes av. Det var mina fantasier om vad alla andra skulle säga. Hur det skulle pratas. Vi var nyinflyttade i ett litet samhälle och sådana ansåg jag mig ha erfarenhet av. Jag ville inte att någon skulle prata. Tycka synd om. Jag skämdes över att vara någon man skulle kunna tycka synd om. Att jag skulle kunna få medkänsla var inte något jag kunde tänka ut och förstå i detta akuta skede.

Jag krävde tystnadslöfte av dem som visste. Tillät ingen komma nära. Själviskt och självupptaget. Det får jag leva med. Fast det fanns någon som var viktigare. Min dotter, i den ålder hon var då, hade jag nog skyddat mot en obekant omvärld på samma vis, en gång till.

Jag ville inte att någon skulle titta på min lilla fyraåring och tänka eller till och med säga: ”Stackars liten!" ”Så liten och så ha en mamma som fått cancer!” Jag ville inte att hon skulle behöva uppleva medlidsamma blickar från folk hon inte kände. Som skulle prata om saker hon var för liten för att förstå. Ville att hon skulle få vara det oskuldsfulla barnet länge än. Hon skulle slippa lida på grund av mitt tillstånd.  För jag tänkte ju inte dö av det här!

Dagarna innan och efter operation fick jag tillflykt med kärleksfull omsorg hos en gammal, nära och kär vän. Hon tog hand om mig, bäddade ner mig i duntäcken och lagade mat åt mig, men jag slapp känna mig ömkad. Och jag behövde inte åka hem. Inte blotta mig. Vara behövande. Min dotter skulle inte behöva se mig så. Nyopererad. Sängliggande. Ynklig. Oförmögen att lyfta henne, krama henne.

Jag hade tur. Tumören var liten och spridningen noll. Jag slapp cytostatika. Det skulle räcka med kirurgi och strålning. Jag hoppar över detaljerna. Hur jag mådde under tiden. Hur jag mådde rätt lång tid därefter. För jag är tacksam över utgången. Jag klarade mig bra. Min dotter hade skyddats. Jag kunde snart åter krama henne, lyfta upp henne i mitt knä, bära henne nära mitt hjärta.

Jag slapp undan. För ett tag.

Den andra knölen upptäcktes under en kontroll med ultraljud fem år senare. Denna gång förstod jag att inte hålla tyst. Det är min dotters förtjänst. Hon hade blivit äldre, kunde förstå och skulle inte behöva bära tyngden av tystnad. Hon fick berätta för vem hon ville och förhoppningsvis skulle det lindra hennes oro, att få dela den.

Det var inte lätt, men jag berättade själv för dem som jag trodde ville veta. Ringde mina vänner, min familj, pratade och grät lite ibland. Fast många blev också de ensamma, sömnlösa nätterna då jag låg och vred mig på soffan. Den ensamheten valde jag. Jag tror att somligt måste man ändå bära på egen hand. Och jag hade tur igen. Jag slapp cytostatika även denna gång.

Tänker endast sällan på den tiden numera. Doften av sjukhus. Den tjocka biopsisprutan som drog upp material ur min kropp för analys. Beskedet. Gröna operationsrockar. Läckande dränage och stela operationsärr. Rädslan för att drabbas av fysisk funktionsnedsättning.

Kirurgin och fem års antihormonell behandling med kraftiga och för tidiga klimakteriebesvär. Avlägsna kroppsminnen av plötslig värmestegring med frossa mitt under ett viktigt möte. Varför tänka mer på det? Det är över nu.

Jag vill hellre hylla den fantastiska vård jag fick. Som alla vi får, som lever i ett av världens bästa länder när vi drabbas av allvarliga sjukdomar. En professionell och offentlig sjukvård, betald av våra skattepengar och lika för alla. En sjukvård vi behöver kämpa för att få behålla i tider då alltmer privatiseras.  Vars resurser krymps mer och mer. Med en regerings "arbetslinje" där man, mer och mer, endast som frisk och arbetsför räknas. Trots att de flesta av oss någon gång råkar ut för något som minskar eller slår ut den förmågan. 

Jag högaktar de låga, allvarliga men säkra rösterna som ger sjukdomsbeskeden. Jag hyllar skickliga kirurghänder att lita på. Jag är glad åt sprutan och det behagliga ruset som tog bort oron innan operationen och lät mig domna bort. Det trygga slamret från korridoren då jag vaknade upp efter narkosen. Den första hårtvätten efteråt, genomförd med hjälp av en undersköterska med trösterika, varma händer. Omplåstrandet. Den kompetenta, hoppingivande eftervården.

Det är rätt många år sedan jag fick min sista spruta Zoladex av de medkännande, lyssnade sjuksköterskorna, tömde den sista medicinburken med antiöstrogener. Med hjälp av kärleken till och från min dotter, systrar, vänner och omsorgen på Vidarkliniken tog jag mig vidare. Minns inte längre färgen på de nästan 2000 stycken tabletter jag sammantaget stoppade i munnen.

Bilden av min kropp i spegeln blir aldrig densamma igen. Men jag har vant mig. Alla förändras vi ändå med åren och får leva med det.

Vi som får leva. Är tacksam för det.

Fyra gånger hade jag förmånen att få komma till Vidarkliniken, antroposofernas sjukhus, en bit utanför Järna. Inför första gången var jag vettskrämd. Men när jag väl själv vågat mig ut ur mitt rum, både bokstavligt och bildligt, och orkade öppna ögonen även inför vad som skedde med människor runt omkring mig, förstod jag snart att här skedde mirakel.

Vi möttes i sjukhusets matsal. Här fanns långtidssjukskrivna mammor från förorten. Här fanns studenter som bar mössa inomhus. Här fanns industrimagnater och akademiker. Vi var en blandning av olika ursprung och åldrar. Betydelsen av klass, kön, ålder och etnicitet suddades ut redan i samma ögonblick vi klev över sjukhusets tröskel och bytte om till mysbyxor och tofflor.

I den första trevande början av vistelsen, då man inte kände någon, visade sig däremot snabbt personligheten. De mera oförskräckta klämde sig ner vid det bord i matsalen där det satt flest människor. Vi andra, lite skyggare, gled så obemärkt som möjligt ned med våra brickor, vid bord där ännu ingen satt. Hur jobbigt det är att komma in i en matsal och inte veta var man ska slå sig ner, vet varje person som är det minsta osäker och som ätit i en svensk skolmatsal. Jag valde fönsterplats, nära utgången, med ryggen mot de övriga.

Det bordet jag satte mig blev det jag oftast satt vid under min vistelses följande tre veckor. Jag fick sällskap. En av dem var den kvinna jag skulle dela rum med. Hon och övriga tre i mitt bordssällskap har jag ännu kontakt med. Andra möten blev korta, intensiva, gav minnen av människor vars öden de generöst delat med sig av.

På Vidarkliniken finns en del regler som man behöver förhålla sig till. En är att man inte ska prata sjukdomar då man äter. Det finns en liten skylt på varje bord som informerar om det. Eftersom vi alla var där på grund av olika sjukdomsdiagnoser, tyckte många att det var svårt och lite underligt. Vad skulle man då prata om? Men jag var tacksam. Jag ville och kunde inte prata om min sjukdom eftersom jag skämdes för den. Jag förstod förstås att det med stor sannolikhet fanns fler med samma diagnos på sjukhuset, men orkade ännu inte prata om det med någon. I synnerhet inte med helt främmande människor.

Sjukdomar är annars ett favoritämne för kallprat hos de flesta av oss. Det är enkelt att, när vi inte vet vad vi ska prata om, dra upp vår senaste förkylning, dela erfarenheterna om maginfluensa eller borelia. Det är också tämligen liten risk för blottläggande att diskutera sitt ryggskott eller sin hallux valgus. Alla har vi sådana upplevelser. Vi simmar helst på grunda och ofarliga vatten men vågar sällan röra oss ut över djuphaven.

Människor med allt från reumatism och utmattningssymdrom, till långt gången cancer får behandling på Vidarkliniken. Människor, vars vanliga vardag rasat, är sköra och öppna. Personer som kanske ställts inför en dödsdom kommer väldigt nära sina känslor. Mitt bordssällskap och jag kom snabbt in på väsentligheter. Vi pratade inte om våra sjukdomar, men om viktiga saker. Tillkortakommanden och dilemman. Vad vi upplevt i våra relationer, vår barndom och genom vårt livs historia. Inför varandra uttryckte vi vår längtan och våra behov. Nakenheten blev en del av läkandeprocessen. Det visste läkarna och sjuksköterskorna. Det fanns en avsikt med att vi, som helst ville få maten på en bricka inburna i våra rum, skulle konfronteras med andra. Mötena i matsalen ingick i rehabiliteringen.

Kropp, själ och ande hänger ihop enligt antroposofin. Antroposoferna ser människan som en helhet som ska behandlas utifrån den kunskapen. Fördjupar man sig i antroposofiska skrifter kan teorierna verka för intellektuellt konstruerade. Det tyckte jag själv. Andra tycker de känns gammalmodiga eller misstänkt religiösa. Lite flummiga. En Stockholmstjej med kepsen bakochfram, som jag lärde känna på Vidarkliniken försökte förvirrad förstå vad som hände på sjukhuset. Hon fotograferade den närproducerade, ekologiska maten som serverades och formulerade sin upplevelse av vårdpersonalen som ”en blandning av amishfolket och ett hippiekollektiv”. Det ligger något i den bilden, sköterskeuniformen i synnerhet, så det kunde jag skratta åt. Men respekten för deras arbete och min totala tillit till det de gör, den bär jag med mig resten av livet.

Både inom den traditionella västerländska sjukvården och bland lekmän, finns många som är skeptiska intill aggressivitet. De har givetvis inga egna erfarenheter av den antroposofiska sjukvården, men känner sig av någon anledning hotade av den. Ja, teorierna är svåra att bevisa i den vetenskapliga fyrkantighet som råder i Sverige. Men den som får uppleva hur de praktiseras och själv är med om läkning eller med egna ögon ser hur andra blir friskare, har inte längre något behov av att dissekera dem. Som upplysning har läkarna både den traditionella västerländska läkarutbildningen och ungefär lika många års påbyggnad i den antroposofiska läkekonsten. Sjuksköterskorna har på samma vis utbildning inom båda områdena. Antroposofisk sjukvård förnekar inte betydelsen av den västerländska sjukvården utan arbetar med kompletterande medicin. Det finns också många läkare inom den traditionella vården, i hela Norden, som ser värdet med denna kompletterande behandling och som remitterar sina patienter till Vidarkliniken.  I Stockholms läns landsting kan den som så önskar lista sig på den antroposofiska vårdcentralen i Järna.

En av antroposofins behandlingsmetoder är konstnärliga terapier som ordineras utifrån den helhetsbild av patienten som vårdlaget enats om i samråd med patienten. I vårdlaget finns, förutom läkare och sjuksköterskor, också konstnärliga terapeuter som ansvarar för behandlingsformerna målning, modellering, musicerande, sång samt läkeeurytmi, en typ av rörelser som lite grand liknar dans.

Vi patienter pratade om sjukdomar, men det var om kvällarna. De som ville ha sällskap satte sig i avdelningens sällskapsrum. Där fanns ingen tv men vi samlades framför brasan som höst- och vinterkvällar alltid var tänd. En man jag mötte där hade arbetat för mycket och gått in i väggen, som det kallas. Nu orkade han ingenting och led av svår ångest. Hans ansiktsfärg var högröd och han hade svårt att prata, men fick fram att han hade svårt med utandningen. Denne man ordinerades sång. Han var skräckslagen inför första sessionen. Redan efter några gånger med sångterapin var han gladare. Efter hand andades han lättare och ansiktsfärgen fick en mer normal nyans.

Kroppsterapierna var en del av behandlingen. Insmörjningarna var en mycket lätt oljemassage som utfördes av sköterskorna i en viss rytm, i den egna sängen. Efter att den var klar lindades man in i mjuka handdukar och filtar, fick varmvattensflaskor på fötterna och lämnades för tyst vila. Det är svårt att beskriva den viktlösa känslan av total tillit man hamnade i efter behandlingen.

Det fanns också kraftigare massage som gavs av massör efter ordination, samt fot- och handbad.

Kvinnan jag delade rum med gick till och börja med nästan dubbelvikt. Hon hade svårt att fästa blicken och talade entonigt. Efter att ha behandlats med cellgifter mot bröstcancer två gånger med ett par års mellanrum, hade hennes livskrafter sänkts i botten. Några veckor senare, efter olika kroppsterapier, samtal och målning, hade hennes ögon fått liv och hon gick upprätt i sin fulla längd.

En man var vd för ett större företag. Han hade inte fyllt femtio år och rehabiliterades efter en hjärtinfarkt. Han älskade "livets goda": mat, whiskey och cigaretter. Dessutom arbetade han för mycket. Denne man hade, efter sin infarkt, föreslagit sin läkare några veckor på en söderhavsö, med en ung och vacker privatsjuksköterska som sällskap. Han fick istället tillbringa en tid på Vidarkliniken, ett ställe han inte kände till något om innan han kom och hade varit mycket tvivlande.  Den mannen tror jag var lite att bita i för vårdlaget, men efter en vecka med insmörjningar och modellering ville han köpa hela kliniken. Han blev mycket besviken då han fick veta att den ägdes av en stiftelse.

En kvinna, sjukskriven sedan tio år, med diagnosen fibromyalgi och migrän, hade förtryckts och blivit misshandlad i sin relation under många år. När hon kom hem igen hade hon mod och kraft att lämna sin man. Snart kunde hon också börja arbeta igen.

Jag kan plocka fram många exempel, men stannar här. Varje dag skedde under. De som fått komma till sjukhusets hospice blev inte plötsligt friska, det var det heller ingen som lovade, men de fick dö omgivna av kärleksfull omsorg.

Jag kan ju inte säga något om den medicinska statusen hos övriga medpatienter, vet inte hur de klarade sig i längden. Många behöver också återkomma för att fylla på krafterna. Men jag upplevde själv och såg hos andra hur den psykiska hälsan förbättrades bara på ett par veckor. Människor rustades för att återgå till sitt liv. Till sina familjer, sitt hem, sina arbeten. Modigare, starkare, gladare och med hopp och ökad tillit.

http://www.vidarkliniken.se

Som barn hade jag turen att ha en bästis utan att veta att det kallades så. Det var självklart att vi, varje dag och varje ledig stund, skulle vara tillsammans. Vad vi gjorde spelade mindre roll. Det var sällan något vi planerade innan. De gånger vi ändå gjorde det, var det ett äventyr för bara oss två. Något som stärkte vår gemenskap. Något som ingen annan delade.

Hon bodde med sina föräldrar och två yngre syskon i lägenheten ovanför vår. Varje morgon ringde hon på min dörr. Väntade där innanför tröskeln, med långt, mörkt, böljande hår och stora, lysande blå ögon som fick mig att ivrigt skynda mig för att, tillsammans med henne, gå till skolan. Från sandlådan och över första till sjätte klass var vi oskiljaktiga. När någon av oss var sjuk, skickade vi brev via ett snöre och en klädnypa mellan våra balkonger. Vissa dagar kunde snöret åka upp och ner många gånger även vid friska perioder.

I skolan satt vi intill varandra, de gånger vi fick välja. När vi inte fick välja, blev vi sura och gjorde uppror mot fröken. Det hjälpte aldrig, men den gemensamma kampen mot överheten stärkte oss. När det var dags att rösta på årets Lucia, röstade vi på varandra. Vi delade halvlitersglasspaketen exakt på mitten och såg alltid till att vi köpte lika fina glitterkalendrar till advent. När någon av oss ändå ville byta, gick den andra genast med på det. Vi hjälptes åt med läxorna, förhörde varandra inför prov. När någon vågade attackera en av oss var den andre snart där till försvar. Till och med de första pojkvännerna delade vi. Några veckor med den ene, sedan bytte vi med varandra.

Jag måste ha älskat henne, och hon mig, men vi behövde inga ord för att bekräfta det. Vår gemenskap var given och den som försökte dela på oss var en orm. För i varje paradis finns förstås minst en sådan. I mitt fall var det en grannflicka med gift i sin tunga, som ibland kunde få för sig att stjäla min vän.

Under ett helt sommarlov var det jag som var svekfull. Min bästis var vid sin sommarstuga när ormen dök upp. Grannfrun hade tagit sig an ett sommarbarn. Flickan från Kungälv var exotisk men obalanserad. När hon ritat egna extremiteter på mina fina klippdockor tröttnade jag på henne och stod återigen och ringde på min bästa väns dörr.

Vi kunde vara ett dussin barn som lekte gömme eller spelade Guld, silver, brons, med tennisboll mot husväggen, men tre gick inte att vara.

Det var tryggt med tillhörigheten. En tillit som var grundad i alla de morgnar vi gått tillsammans till skolan. Alla de gånger då vi tog våra skolväskor och gick hem igen. Alla tillfällen då vi känt oss sjuka och följt varandra till skolsköterskan eller hela vägen hem. Alla de lördagar och söndagar då vi låg sida vid sida på mattan i mitt rum och läste de högar med böcker vi släpat hem från biblioteket. Hur vi bytte kläder med varandra och till och med kunde lura våra egna föräldrar. Allt svetsade oss samman.

I våra yngre år hände det att vi blev osams. När ingen ville ge efter tog vi till det tyngsta artilleriet vi kunde komma på. Jag hotade med min storasyster, hon med sin mamma. Men när de började agera, var vi redan vid varandras sida igen. Och det förekom svartsjuka de gånger det bara fanns en pojke, som inte ville bli delad på. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra igen. Avundsjukan från andra flickor, bekom oss inte.

Sista gången min vackra vän och jag skildes åt, var i tonåren. Det var ingen orm den gången. Hennes Adam hade dykt upp, med fikonlövet käckt på svaj. Hon var förlorad för mig och jag förstod att dra mig undan. Det blev för gott. Jag fann för bäst att ge mig ut i världen och leta efter min egen Adam. Ofta har jag tänkt att jag gjorde fel som drog? Men inte kunde man vara tre?

Som vuxen saknar jag ofta detta självklara. En tillhörighet utan ifrågasättande. Ingen undran, grubbel och funderingar om varför hen gjorde si eller så. Vad det kunde betyda eller inte kunde betyda. Varför hen sa som hen gjorde.

Krångla till det som kunde vara enkelt. Intellektualisera känslorna. När började jag med det?

I gymnasiet fick jag en ny bästis.  En som förstod mina problem utan att jag behövde många ord för att förklara. Vi hade vuxit ifrån att dela pojkvänner, men skrattade så vi skrek, i situationer då ingen annan skulle skratta.

Också vi skildes åt. Denna gång var det inte jag som drog. Hon hittade sin Adam och bildade familj på andra sidan jordklotet. Men vi två skildes inte åt för gott. Hon grät tillsammans med mig då jag förlorade min son i fosterlivet och jag gladdes med henne då hon födde sin första dotter. När vi båda födde andra gången med någon månads mellanrum, då kunde vi vara lyckliga över våra nyfödda tillsammans.

Genom flera decennier har vi fortsatt att träffas. Sällan men regelbundet, trots det geografiska avståndet. De första minuterna då vi ses igen gråter vi. Sedan skrattar vi resten av tiden. I torsdags kväll satt jag åter på hennes väska medan hon, under svettig kamp, försökte stänga locket. De tårar som sprutade från bådas ögon då, kom sig inte av smärta eller sorg, trots att hon skulle åka igen morgonen efter. Tårefloden tillhörde det skratt med ursprung ur en gemenskap, som ingen annan skulle förstå sig på.

Det är inte den vänskapen som behöver intellektualiseras, försöka begripas. Vänskapen, den som lever, oavsett avstånd. Jag har flera vänner som jag håller mycket av, men saknar ofta den skatt man finner kanske bara några gånger i livet. Den som befinner sig mer än en regnbåge och ett världshav bort, då andra vågor sköljer över mig. De som rör sig i motsatt riktning. De som inte kan skratta och gråta med mig. De som får mig att känna mig ensam. Dem jag inte begriper mig på.

När pappa blev sjuk och jag inte kunde hjälpa honom briserade min självtillit. Medan jag försökte leva som en vanlig tonåring, med skola under veckorna och killar och fester på helgerna, fanns pappa hela tiden i mina tankar. Som en oro i min kropp.

Jag försökte leva som alla andra, men misslyckades för det mesta.   

Hans öde fyllde själva mitt blod. På morgonen, efter att jag kanske sovit under några oroliga timmar, var pappa det första jag tänkte på. På bussen på väg till skolan, de dagar jag åkte dit. Under lektionerna, de jag orkat ta mig till. Det fanns lärare som kunde möta min blick och förstå utan ord.

Det fanns sådant som var intressant nog att, åtminstone för en stund, kunna distrahera. Det fanns tillfällen då jag kunde glömma. En famn jag kunde vila i. Tillfällig närhet som gav tröst.

Men pappa var alltid närvarande. Det fanns ingen annan, inget annat, som var viktigare. Så ofta jag kunde och orkade tittade jag till honom. Lagade hans älsklingsrätter, lånade ut böcker, diskuterade politik och lyssnade på musik under ett par timmar. Eller samtalade om livets omständigheter, om orättvisor, om ensamhet och dödsskräck. Jag lyssnade och försökte ge tröst.

Ändå räckte det inte. Ändå kände jag att jag svek.

Ibland förmådde jag bara att gå förbi och i smyg kika in genom hans fönster där jag kunde se att han levde, andades, fanns till. 

Jag räckte inte till och det fanns ingen annan.

Jag har ofta tänkt på den tiden. Hur jag befann mig i ett mellanrum i tiden. I ett vakuum. Hur jag levde som i ett undantagstillstånd. Jag har hamnat och tillbringat tid i liknande tillstånd, vid fler tillfällen senare i livet. Det blir inte lättare, men ändå aldrig lika svårt som det var då. På väg ut i vuxenlivet, men utan karta, kompass eller guide.

När pappa slutligen lämnade mig för alltid rasade hela min existens. Men efter begravningen så syntes sorgen inte längre. Rustningen var redan på och jag verkade nog ta det bra. Jag jobbade, blev snart förälskad och reste från hemorten. De flesta av de gamla möblerna hade jag gett bort eller magasinerat, men bagaget var tungt. Jag var på en flykt ingen kände till. I mig bar jag en ömtålighet som inte tålde att visas för världen. Jag var ensam och skulle komma att bli oerhört vilsen.

Alla människor har en ryggsäck av erfarenheter från barn- och ungdomstiden som påverkar hur de senare kan hantera sitt liv. Jag undrar än, mer än trettio år senare, hur mitt skulle gestaltat sig om inte pappa blivit sjuk. Om han inte hade lämnat mig så tidigt, tvingat mig att klara mig själv. Ibland känner jag mig stolt. Jag har ensam tagit mig fram på okända marker, letat nya vägar, följt mitt hjärta. Ofta har hjärtat lett mig fel. Ibland har jag följt irrbloss och gått vilse. Tilliten till andra har rasat som korthus. Tilliten till mig själv och mitt eget omdöme, till mina förmågor, till själva mitt egenvärde, har sprängts till spillror igen och om igen. Jag har fallit och blivit liggande en tid. Men jag har överlevt, pusslat ihop resterna, rest mig och valt väg i nya korsningar.

Kvinnor förföljs och trakasseras. De misshandlas och våldtas. Det är oftast män i nära relationer som på en, minst sagt, neandertalnivå manifesterar sin makt. Jag vet detta. Läser om det varje dag i tidningen.  Häromdagen mördades Susanne. Hon blev brutalt nedskjuten på en parkeringsplats i Högsbohöjd, Göteborg. Det var exsambon som, när han inte längre kunde hoppas på att få henne tillbaka i sin makt, tog till dödligt våld. Kvinnan hade tidigare anmält honom för misshandel och nyss ansökt om kontaktförbud.

Eftersom jag själv aldrig utsatts för våld eller hot, har jag svårt att förstå. Vilka är dessa män som misshandlar och trakasserar? De som mördar de kvinnor de sagt sig älska?  

Pela mördades 1999 och Fadime 2002 av sina manliga släktingar. De ville leva som fria kvinnor men straffades för det.

Jag som själv växte upp med en pappa som, även om han inte alltid var enig med mig, ändå alltid hade fullt förtroende för och stöttade mig i mina val, har svårt att förstå. Hur är den far funtad som kan hota och mörda sin egen dotter?

Fast såväl Susanne i Göteborg som Pela och Fadime sökte hjälp av svenska myndigheter togs de inte på allvar nog för att rädda deras liv. Mordet på Susanne har toppat nyhetsrapporteringen denna vecka. Morden på Pela och Fadime skakade hela folket.

Vad händer sen? Har det blivit bättre sedan Fadime och Pela mördades? Jag, som har så svårt att förstå, har inte gjort mycket mer än att läsa artiklarna och skaka på huvudet. Jag skäms.

Det finns de som agerar.

Manifestationerna mot hedersvåld ledde till bildandet av en riksorganisation mot hedersvåldet, GAPF, ”Glöm aldrig Pela och Fadime”.

Föreningen vänder sig till både män och kvinnor som är berörda av hedersrelaterat våld. Den är ideell och sekulär. Parallellt med att hjälpa utsatta, jobbar de med informationsspridning och opinionsbildning. För bara 25 kronor kan man visa sitt stöd till de människor som är utsatta, genom att köpa Pela- och Fadimebandet, en symbol mot hedersvåld.

Jag läser på GAFP:s webbsida:

”Vi tror på att alla människor har en rätt att leva utan rädsla, att känna sig trygga under sitt eget tak. Vi tror på att alla människor ska ha rätten att bestämma över sitt eget liv och öde. Så ser dessvärre inte verkligheten ut för alla, men med din hjälp kan vi se till att fler kommer dit – till ett liv utan rädsla.”

Jag håller med om detta med hela mitt hjärta. Idag betalar jag in 150 kronor och stöttar föreningens arbete.

http://gapf.se/

http://www.roks.se/mans-vald-mot-kvinnor

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1343750-misstankt-51-aring-haktad-for-mord

http://www.expressen.se/gt/hennes-uppgift-att-stoppa-kvinnovaldet/